Jag borde kanske läsa på lite mer innan jag kommenterar denna artikel på Aftonbladet.se. Men jag säger som Homer Simpson när han får reda på att det är tre dagars väntetid för att köpa pistoler: "But I'm angry now!"

På synbart lösa grunder beslutar socialtjänsten om omhändertagande av ett barn. Snart därpå knackar sju av statens hantlangare (fem poliser och två socialarbetare) på hos en intet ont anande familj för att omhänderta barnen.

Trots polisbrist och ofta överbelastade socialförvaltningar lyckas man koordinera sju personer för att omhänderta ett barn från två föräldrar. Det är nästan fyra personer per förälder, undrar hur förhållandet såg ut vid nattens razzia mot Bandidos?

Omhändertagande av barn är känsliga ärenden och påfrestande för föräldrarna. Poliser har minst två års utbildning, socialarbetare ofta fem år. Sammanlagt 20 års utbildning plus otaliga års yrkeserfarenhet. Men brydde någon enda av dessa personer sig om att ta med sig papper på besluten? Icke.

Vi har en konsoliderad demokrati i Sverige, med ett fungerande rättsväsende. Däremot är det inte felfritt. Staten har inga konkurrenter, den är den enda vi har. Därför är det viktigare än någon annan stans att riskerna för godtycklighet och misstag minimeras. Länsrätten upphävde beslutet, vilket är jättebra. Men borde det verkligen ha gått så här långt?

(Reservation: Det kan finnas uppgifter som Aftonbladet utelämnat och som dyker upp senare. I så fall tyglar jag min ilska då, nu är jag ung och arg!)