Leave Sotomayor alone!

I dagarna frågas den senaste kandidaten till USA:s högsta domstol ut av senatens justitieutskott. Under tre dagar grillas Sonia Sotomayor ur alla möjliga vinklar.

Flera av frågorna handlar om ett uttalande domare Sotomayor gjort för ett par år sedan, att en vis latina når bättre slutsatser än en vit man. Inget klockrent uttalande, men ändå ingen ko på isen. Hon borde bli godkänd av senaten inom kort.

Svenska borgerliga debattörer går i taket och upprepar de argaste republikanernas argument. Till exempel Dick Erixon och SvD:s ledarblogg.

Nog för att det är lättare att se grandet i sin grannes öka än bjälken i det egna. Men jag tycker det är mer intressant att se till processen snarare än det utryckta citatet.

Innan man blir domare i USA:s högsta domstol går man alltså igenom en grundlig granskning av presidentens stab, för att undvika pinsamheter när nomineringen väl blir offentlig. När den prövningen är över tvingas kandidaten genomgå tre dagar av direktsända förhör av några av det politiska amerikas skarpaste intellekt (och säkert någon karriärist vars främsta talang är att skaka händer, sån är politiken). Först därefter blir man god- eller underkänd av USA:s parlament i en öppen votering och kan sedan forma amerikanskt rättsväsende under resten av sitt liv.

I Sverige krävs att följande händer: Regeringen har ett slutet sammanträde där personen väljs av en majoritet av statsråden. Sen kan man forma svenskt rättsväsende under resten av sitt liv. (Alliansen har valt att ha öppna ansökningar och praxis är att alla statsråd är eniga i besluten, men det är ändå långt ifrån den amerikanska öppenheten.)

Nog för att Sotomayor kanske inte är mitt ideala val, men den process i vilken hon utses är vida överlägsen den vi har i Sverige!

Juristen Mårten Schultz gör en intressant reflektion om bevakningen av vår och USA:s HD i media. Även Helsingborgs Dagblads ledarredaktion har en intressant vinkel på det där med rasbegreppet här och annorstädes.