Sucker for feelings!

Det där med vallåtar, valreklam och annat för att värva röster brukar kunna placeras i två kategorier. Antingen rätt tänkt men fel ändå eller fel tänkt och följaktligen fel utfört. Moderaternas nya tv-reklam hamnar i den tredje, ack så sällsynta kategorin: klockrent!

Varför snacka inkomst, samhällsekonomi och procentsatser när kärnan är så mycket viktigare? Fler jobb behövs för att fler ska kunna bygga sin självkänsla, fler ska få ta helg och fler ska kunna få uppleva kärlek på jobbet. Ett pretentiöst grepp som funkar genom ett mjukt foto, opretentiös framtoning och trevliga skådespelare. Titta och njut!

Självkänsla (jag är en sucker för ambulanser, så mina ögon fuktades faktiskt lite grann)

Helg

Kärlek på jobbet

Fånigt: Kritik som missar målet.

Idag skriver Konsumentföreningen (som företräder mig som konsument men aldrig bett mig om lov) att regeringen måste sätta ett målför det svenska matavfallet. Sommarens mest missriktade kritik, kanske?

Konsumentföreningen har haft två alternativ för att profilera sig själva som en "aktiv förening" som "ser problemen i samhället" och "står på konsumentens sida" och "driver på för en bättre situation för Sveriges konsumenter".
1) Detta är posörens val, då den har lite effekt men stor synlighet. Man skriver bara en debattartikel i SvD där man kräver att tredje part (regeringen i detta fall) ska agera i en fråga som inte berör dem. Metoden är riktigt effektiv, för man kan återkomma varje år (halvår, kvartal) med en ny debattartikel där man ondgör sig över att den utsedda syndabocken inte agerat (och har de gjort något så har de "inte agerat tillräckligt kraftfullt").

2) Detta är det effektiva valet för den som vill få till en förändring. Man riktar kritiken först mot handlarna som inte tagit tag i problemet, trots att de vetat om det. Sedan ger man en skopa av sleven åt konsumenterna som inte satt sig in tillräckligt. Därefter arrangerar man ett seminarium i frågan dit man bjuder in representanter för handeln, konsumenterna (varför inte Konsumentföreningen?), producenterna, transportörerna/logistikerna och avfallsindustrin där man diskuterar problematiken för att ta reda på hur problemet egentligen ser ut. Man ligger på Handelns Utredningsinstitut som får kartlägga problemet, då de har större resurser till förfogande än föreningen. Slutligen tillsätter man en arbetsgrupp som jobbar med problemet.

Vidare kan man instifta ett pris till "Årets Spara" och "Årets Slösa" samt "Årets innovatör" till de som minskat slöseriet mest, minst och på finurligast sätt. Det kan delas ut på någon miljö- eller handelsgala. Sedan kan man tillsammans med Håll Sverige Rent, Hushållningssällskapet, Naturskyddsföreningen eller liknande ta fram en kampanj som informerar konsumenterna om hur de minskar sitt eget slöseri.

Det senare alternativet innebär ett större arbete för Konsumentföreningen, men skulle ge en verklig förbättring och fokuserar på att lösa problemet på den arena där problemet finns. Nämligen i butiken.

Som synes är alternativ 2 det som Konsumentföreningen borde ha valt. Om de inte bara varit mediekåta posörer. (Det kan också vara så att de helt saknat förståelse för hur förändingar kommer till stånd och hur politiska beslut fattas.)

En brasklapp skall dock läggas in. Om den oskyldiga syndabocken (tautologi?) saknar ryggrad och likt Jesus påtar sig all världens synder så kan det hända att man genom alternativ 1 får syndabocken att utföra allt i alternativ 2. Då är man fortfarande en lat posör, men man har i varje fall fått till stånd en förändring (som man sen kan ta äran för i en följetong av nya debattinlägg där man klagar på att syndabocken ändå "gjort för lite för sent").

"We didn't start the fire!"

Dagens snackis i något hörn av världen har varit att Tomas Östros gråter krokodiltårar och känner sig stött i kanten. Orsaken är att Mats Odell kallat de Rödgrönas förslag att gödsla kommunerna med pengar för "Tobleronepolitik" eftersom de "tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket."

"Tobleronepolitik" - det är nog det roligaste nålsticket hittills i valrörelsen. I konkurrens med Göran Hägglunds matprogramsliknelse från deras kommundagar.

Eftersom anfall är bästa försvar går socialdemokraterna upp i högvarv. Det ropas om kristna högern, det gråts tårar över kränkningarna och det ursäkter utkrävs.

Så låt oss se hur snövitt Socialdemokraternas track-record är:

Detta är taget ur minnet, så listan är långt ifrån fullständig.

1985

Socialdemokraterna ville väldigt gärna vinna valet. De rekryterade den socialistiske reklamfilmaren (tänk på den logiken en stund) Roy Andersson som filmade en reklamsnutt i bästa halmgubbe-format. Straw man argument kallas debattinlägg som beskriver en nidbild av motståndaren i hopp om att denne ska försvara "halmgubben" som ställts bredvid honom. Så stolta över denna film är de att S lagt upp den på YouTube.

Men nej, det är Odell som ska skämmas för att han började.

2005

SSU har kongress i Linköping och jag beger mig dit för att se hur en sådan går till. Plenumdebattens absurditeter sparar jag till ett annat inlägg. Men i foajén till salen finns ett mörklagt rum där SSU byggt upp ett skräckkabinett med nidbilder på Alliansens ledare. Fredrik Reinfeldt som varulv var den bild som fick störst genomslag.

Men återigen, det är Mats Odell som startat smutskastningen.

2006

En av tjänstemännen på socialdemokraternas partihögkvarter skickade ut mail till redaktioner över hela landet med lögner om Fredrik Reinfeldt i syfte att starta en medial granskning som aldrig skulle ta slut eftersom inget gick att bevisa. Och brist på bevisad oskuld är ju detsamma som skuld.

Men återigen, det är Mats Odell som passerat gränsen.

2008

Den 11 november intervjuas Mona Sahlin av Sveriges Radios Ekotredaktion. Hon beskriver Alliansens arbetslinje som "satanisk". Den förefaller alltså vara satans verk.

Men självklart är det Mats Odell som för in retorik från den kristna högern i USA.

2009

Transportarbetareförbundet lanserar en kampanj där Alliansen karikeras som aliens, utomjordingar, sända till jorden för att förstöra för vanligt folk.

Men återigen, det är Mats Odell som sänkt ribban för det tillåtna, öppnat kranen till avloppet och sänkt nivån i debatten.

Jag avslutar med en sedelärande historia i musikalisk form:

Kul med förhandling iställt för handel

Något riktigt spännande håller på att hända i Sverige. Fackförbund och arbetsgivare förhandlar just nu om nya löneavtal i snart sagt alla branscher. Ett par miljoner löntagare och många hundra tusen företag runt om i landet påverkas av hur förhandlingarna går.

Och, tänker du, det här händer väl ändå rätt regelbundet?

Nej, säger jag, den här gången finns det en stor skillnad. För första gången sedan det vi kallar "den svenska modellen" infördes är det parterna själva som gör upp om reglerna utan köpta politiker. Det är stort!

Majoriteten av avtalsrörelserna har genomförts med fackets eget parti i regeringsställning. Vid något tillfälle har en borgerlig regering styrt, men inte en så pass sammanhållen eller samkörd regering som denna gång.

Vad innebär det i praktiken?

- Parterna (arbetsgivarna och facket) kan för en gångs skull förhandla på någorlunda lika villkor.

- Facket kan inte hota med att beställa lagstiftning från sin regering om de inte får igenom vissa krav.

- Regeringen kan fokusera på de större frågorna om sysselsättning, istället för en massa käbbel om enskilda avtal i vissa branscher.

Det blir lite mer av en fair fight, liksom!

Och så invändningen "vad menar du med köpta politiker?"

- Socialdemokraterna grundades av fackförbundet LO.

- LO besitter flera tunga poster i partiledningen.

- LO titulerar flera av de folkvalda parlamentarikerna som "sina riksdagsmän".

- LO har i tidigare valrörelser givit socialdemokraterna närmare 500 miljoner kronor i direkt och indirekt stöd till valkampanjerna.

- Tack vare de stora donationerna har de kunnat köpa lagstiftning av regeringen när löneförhandlingarna inte gått deras väg. LAS (sparka kidsen först-lagen) och MBL (facket bestämmer över ditt jobb-lagen) är två exempel.

Så det ska bli kul att se hur lönerörelsen förlöper när ingen av parterna kan köpa sig politiska fördelar!

Äldre förtjänar bättre forskning!

Idag drog Lars Ohly igång sin valkampanj. I sitt anförande vid valupptakten i Fagersta sträckte han ut en hand till de äldre genom att föreslå äldreomsorgsutvecklingscentrum.

En notis: Det är en vågad strategi att rikta sig till den del av väljarna som ännu minns kommunismens härjningar under förra århundradet!

Förslaget går ut på att inrätta en sorts universitetssjukhus för äldromsorgen. Där ska forskning på ske parallellt med vård av äldre. Jag har försökt hitta information om själva förslaget, men bara funnit en artikel i Expressen. Så kanske är något av de påståenden jag refererar felaktiga.

Men förslaget är konstigt på flera sätt:
1) Lars hävdar att "otympligheten i begreppet motsvaras inte av någon obegriplighet i innebörden". Jo, tyvärr finns det faktiskt otydligheter. Redan idag sker forskning i geriatrik (läran om åldrandets sjukdomar) vid landets universitetssjukhus. Så vad är det som ska tillföras? Hur ska det finansieras? Vem ska ansvara för samordningen? Vilka forskare stödjer förslaget? Har de ens tillfrågats om idéen?

2) Sjukhusen ska bedriva äldrevård. Jag utgår från att de som mejslat fram förslaget har basala kunskaper om svensk sjukvård och därför är medvetna om geriatrikens existens. Därför kan jag bara förstå det som att äldreboenden ska flytta in på sjukhusen. Det är vanskligt eftersom omsorg och vård av äldre är skilda saker. Grovt kan man säga att omsorgen handlar om att understödja en frisk tillvaro och att vården handlar om att bota ett sjukt tillstånd.

3) "Till att börja med ska en handfull sådana centrum byggas runt om i landet". Redan idag bedrivs geriatrisk forskning på (minst) sju olika platser i landet.

4) Tyvärr är forskning om äldre inte något populärt område. Faran med att mäta framgången i antalet platser forskningen bedrivs är att en kritisk massa inte uppstår på någon av platserna. Så ser det till exempel ut inom den statsvetenskapliga forskningen (det bästa exemplet jag kommer att tänka på) där verksamheten är utspridd över snart sagt alla universitet och skogshögskolor. Samlar man kompetensen på några få ställen förenklas utbytet mellan de olika forskargrupperna och nya frågor uppstår när de möts. Enligt statsvetare jag pratat med är det en viktig orsak till att Sverige saknar internationellt intressanta publikationer inom statsvetenskapen.

5) Vid Linköpings Universitet finns NISAL (Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande) som tidigare hade det betydligt enklare namnet Tema Äldre. Känner ingen inom VPk till deras mångåriga och tvärvetenskapliga forskning runt just äldre och åldrande. Hur kommer centrets verksamhet att påverkas om det istället ska delas upp på (minst) fem olika orter i landet?

6) Varken finansiering, organisation eller stöd från de andra i oppositionen finns. Ännu ett vänsterexperiment således.

7) Och den "orättvisa" skillnaden i beskattningen på pensionärer verkar Ohly inte ha berört heller. Då är det bra att Alliansen tagit tag i frågan med en tredje skattesänkning för pensionärer.

"We will extend a hand if you wave your fist"?

Det finns mycket att kritisera George W Bush för. Tortyren på Guantanamo, bristande exit-planering vid befrielsen av Irak och stora budgetunderskott. Men han är den människa på jorden som har befriat flest araber från diktatur och för detta bör han hyllas!

Obama hade viss medvind när han tillträdde som president. Change och hope är starka ord uppenbarligen. Men sen dess har han mest valsat runt i klaveret.

Idag skriver SvD:s ledarredaktion om hur Vita Huset ber om ursäkt för att deras utrikesdepartement talat klarspråk om den galna diktatorn Khadaffi.

I sitt inagurational adress sade Obama "we will reach out a hand if you are willing to unclench your fist". Jag rös av njutning när jag hörde den meningen. Poetiskt och tydligt. Tyvärr har resultatet mer blivit along the lines of rubriken på detta inlägg.

Obama har hope och change men verkar sakna balls.

Forskare är forskare oavsett ursprung

På bloggen Fred i Mellanöstern hittar jag dagens tokighet, som de kommenterar med den äran. En tidigare professor vid KTH (så glad jag är att ha läst vid LiTH) vill att universitetet bojkottar forskare från Israel.

Problemen är två:
1) Människor är inte sitt land eller sitt ursprung.
2) Forskning är inte politik.

1) Det är alltid fel att dela upp människor i grupper beroende på något gemensamt drag. Bara för att en person är född i ett visst land, har en viss tro, eller har något annat gemensamt med andra människor innebär inte att han eller hon är identisk med alla andra. En kristen, 20-årig, homosexuell, svensk hårdrockare har rätt lite gemensamt med en kristen, 60-årig, pensionerad gift kvinna på Sri Lanka. Samma sak gäller för forskare från ett visst land.

2) Forskningen och forskare måste få utvecklas utan politisk styrning. Framsteg inom vetenskapen bryr sig inte om landsgränser eller politiska majoriteter. När man hindrar forskare från att mötas och utbyta idéer med varandra gör man världen till en sämre plats. Eller i bästa fall till samma plats som den är idag. Men världen är inte färdig, all kunskap är inte funnen och jag vill inte att några tokstollar ska hindra att jag dör i en bättre värld än den jag lever i idag.

Två argument jag väljer att inte utnyttja:
A) "Varför inte bojkotta forskare från riktiga skitländer som Kuba, Iran, Burma, Kina eller Eritrea?" (Även om kravet "Era forskare är bara välkomna om Dawit Isaak sitter på samma plan" vore coolt.) Det här är spel på fel planhalva, där man ger efter och diskuterar i vilka fall bojkott är rättfärdigat. Det är aldrig rätt.
B) "Sverige skulle förlora på att inte ha utbyte med världens (näst) främsta land inom teknisk forskning." Jag ser inte universitet som institutioner som arbetar för det egna landets bästa. Forskningsframgångar ska inte vara till för att göra det egna landet rikt, i någon mån på andras bekostnad. Vetenskaplig utveckling är universiell och universiteten har sedan länge kastat av sig nationsgränsernas ok. Det man kommer fram till i Linköping kan förfinas eller appliceras i Luleå likväl som i Boston eller Tel Aviv. Och börjar man resonera i pengar hamnar man i en diskussion om vad som är en acceptabel förlust för ett visst mål. Jag köper inte premissen.

We've come a long way, baby!

I tisdags utsågs Birgitta Ohlsson till ny EU-minister. Jag jublar väl inte av glädje direkt, hon har gjort ett rätt blekt intryck på mig genom åren. Att profilera sig genom att vilja förbättra tredje världen och kritisera sitt eget parti/regering kan snart sagt vem som helst göra. Men uppenbarligen har hon bra kvaliteter eftersom personer som är bättre ledare än jag själv (Fredrik och Björklund) vill ha med henne i sitt lag.

Dagens artikel i Expressen visar dock hur långt vi ändå har kommit i Sverige. Det tog nästan två dygn innan en ensam kristdemokratisk riksdagsman vädrar den föga oväntade invändningen att ministern borde ha tackat nej eftersom hon är gravid.

Att det fortfarande finns folk som tycker som han är trist, men det kommer vi få leva med länge. Det intressanta är alltså inte vad vi ser, utan vad vi inte sett. Den nya ministern blev inte en man eller en icke-gravid kvinna. Birgitta Ohlsson tackade inte nej eftersom hon var gravid och hennes man bett henne ta ett annat jobb. Uttalande kommer inte från någon högprofilerad politiker, som hennes nya kollega Göran Hägglund. Fler artiklar har handlat om hennes övriga brister än om att hon väntar barn. Inga ledarsidor (jag har dock inte hunnit kolla Dagen) har påpekat att graviditet är oförenligt med ministeruppdrag.

Jag kan fortsätta med fler exempel. (Nej, jag kommer egentligen inte på fler just nu men påståendet får mig att framstå som smartare och mer påläst än jag egentligen är.) Poängen är att vi har kommit riktigt långt med jämställdheten i Sverige. Det är inte perfekt, det finns mycket kvar att göra. Men vi är på rätt väg.

4 tips som gör din dag bättre

Idag har varit en såndär sällsynt bra dag. Den började tidigt, innehöll flera utmaningar och avslutades med goda vänner. Det är sådana dagar man vill ha fler av, helst i en lång rad. Här följer tre tips på hur du kan få en bättre dag. Varje dag.

1) Sov inte bort dagen
Att sova sina åtta timmar skönhetssömn kan vara skönt. Jag brukar försöka unna mig det en gång i veckan eller så. Idag var inte en av de dagarna. Klockan 06:30, innan prosten vaknat för högmässan, ringde mobilen och meddelade att en ny dag var i antågande.

Den tidiga uppgången gjorde att jag hann kolla bloggar, Facebook, Twitter och dagstidningarna i lugn och ro. Sen satte jag mig i bilen och styrde mot Katrinebergs kursgård utanför Katrineholm där ett 20-tal unga muffare knappt hade hunnit i säng. När mitt kurspass började 09:30 hade jag redan hunnit se solen gå upp över Östergötland, lyssna till Morgonpasset och ta mina första koppar kaffe.

2) Utmana dig själv
Även den vardagliga lunken kan göras omväxlande. Det finns alltid något av det du gör idag som du kan göra bättre imorgon. Programmera med färre rader kod, göra kunderna nöjdare vid varje försäljning, få dina kursdeltagare att växa lite mer eller helt enkelt prova ett nytt grepp på det du är van att göra.

Med kort varsel hade jag engagerats av Moderat Skolungdom för att drilla deltagarna på deras spetsutbildning i debatteknik. Efter att ha tittat igenom mitt lager av presentationer och alla anteckningar från tidigare kurspass kände jag att det inte riktigt brann inom mig. Det fanns en liten gnista, men den flammade aldrig upp. Så jag beslutade mig för att lämna allt det gamla hemma, förutom fyra ord på ett papper, och bygga helt nya lektioner utifrån dem. Förnyelse, liksom.

Det gjorde resan till Katrineholm roligare än på länge! Hela vägen satt jag och tänkte på formuleringar, försökte komma på nya knep, variera min arsenal av tips och sätta upp nya mål för eleverna. När jag kom fram till kursgården var jag riktigt uppe i varv och hjärnan flödade av idéer.

3) Hjälp andra att växa
Det är en härlig känsla när man på kvällen summerar dagen och inser att man har förändrat andra människors tillvaro. Även om man inte har räddat liv så finns det en tillfredsställelse i att veta att några kunder har en mobil och ett abbonemang som förbättrar deras mobila upplevelse, att någon av ens vänner har fått hjälp i ett dilemma eller att några av ens elever nu på kvällen kan någonting de inte kunde vid frukosten.

Under fyra timmar utbildade jag kursdeltagarna i hur man når framgång i debatter. Teori blandades med övningar och anekdoter. Vissa delar gick inte så lysande som jag hade önskat, vilket innebär att jag nu vet hur jag kan bli ännu bättre nästa gång. Andra delar kändes däremot klockrena och finns nu nedskrivna i en av mina svarta anteckningsböcker.

Roligast av allt var att se hur deltagarna utvecklades under kurspasset. Det var inga världsomvälvande händelser, men flera personer fick utforska omedvetna talanger och alla fick insikt om hur de kan analysera och dra lärdomar ur sina framtida debatter.

4) Varva arbete med fritid
Som ideellt engagerad är det ofta svårt att skilja fritiden från det ideella engagemanget. Fotbollsspelarna pratar gärna fotboll även utanför planen och vi politiskt engagerade är rätt enkelspåriga vi med.

Jag gav bort min TV för över ett år sedan, så därför tänkte jag använda MUF-lokalen som TV-rum inför kvällens partiledardebatt. Tack vare Hanna ändrades planerna och jag åkte istället hem till henne och hennes Ambilight-TV. Kvällen slutade med att vi alla (Olivia och Alex W var också där) satt med våra laptops och mobiler för att hålla koll på Twitter och Facebook under debatten. På så sätt kunde vi dela upplevelsen med tjogtals fler av våra vänner och bekanta. Det blev en riktigt trevlig avslutning på en riktigt härlig dag!

Det blev ett sentimentalt inlägg så avslutningsvis, på ett helt annat ämne:
Köp inte billig energidryck, köp Red Bull! Då hjälper ni fantastiska människor som Felix Baumgartner.

Årets bästa utfrågning

Morgonens utfrågning av Mona Sahlin i Gomorron Sverige har spridits som en löpeld bland mina moderata kompisar. Med rätta. Det är en tuff utfrågning med en rejäl sågning på slutet.

Det brummar som en liten humla i mitt bröst, som Ernst skulle sagt. Men det är inte för att Mona får sina fiskar varma, utan för sättet hon får det. Programledaren Alexander Norén vill jag se mer av framöver.

Några saker som jag gillar:
- Grafiken! Vid två tillfällen hänvisas det till grafer och tabeller som läggs in i bild. Det tydliggör alternativen.
- Humöret! Alexander ler, skrattar och ställer frågorna på ett lekfullt sätt. Det är ett fruktansvärt knep eftersom man som intervjuoffer inte kan framstå som sur, tråkig eller upprörd samtidigt som det är väldigt svårt att le och leka med när hjärnan jobbar på högvarv för att hitta det perfekta svaret.
- Rävsaxarna! Efter att ha visat tabellen över hur mycket olika grupper tjänat med Alliansen kommer frågan "Hur mycket vill du ta från dem?" Varje svar annat än "Inget" blir automatiskt fel svar.

En sak jag saknar
- Följdfrågorna. I svensk media finns det inget program där en fråga reds ut tillräckligt långt. Både här och i Ekots Lördagsintervju (flaggskeppet bland intervjuer) får de intervjuade frisedel efter tre upprepningar. Ett annat sätt att göra det visas här.

Det känns verkligen uppfriskande med en trevlig, men ändå hård utfrågning. Jag vill se fler såna här utfrågningar av båda blockens företrädare. Då blir det roligare att vara politiskt intresserad.

Titta på utfrågningen här:

Det man ser och det man inte ser

Igår kom ett kul litet utspel i min inbox. SSU och Ung Vänster vill jättegärna ha tillbaks värnplikten.

I veckan håller Folk och Försvar sin årliga konferens i Sälen. Självklart måste varje organisation med självaktning göra ett försvarsutspel. Det kan handla om att man vill ha fler soldater i Afghanistan

Så några saker man ser och inte ser i pressmeddelandet:
Man ser att:
- Första meningen handlar om att de egentligen är oense i försvarspolitiken.

Man ser inte:
- det unga vänsterexperimentens tredje ben, Grön Ungdom. Kanske har de fullt upp som femte hjul?
- något gemensamt förslag om Afghanistan, eller någon endaste av de avgörande försvarspolitiska frågorna. Se punkten som man ser ovan för förklaring...
- något resonemang om varför det är bra att tvinga killar och tjejer att slåss mot sin vilja.

Det kommer bli en kul valrörelse!

Stockholm följer mitt råd!

Det känns alltid roligt när mina idéer hörsammas av kloka människor. Idag är det Lotta Edholm från Folkpartiet som lanserar ett skönt förslag. Såhär skriver hon om målet för Stockholms stads arkiv och dokument:

"Utgångspunkten kan inte vara någon annan än att alla allmänna handlingar och alla data som kommunen producerar och som inte berör enskilda individer, med tiden ska vara tillgängliga via internet."

Det är precis det här jag skrev om för Arvid Lindmans fond förra året och även i Svensk Tidskrift. Jag hoppas att de inte bara gör materialet tillgängligt utan anstränger sig för att presentera det i lämplig format så att andra kan göra häftiga saker med informationen. När jag fortsätter läsa artikeln visar det sig att det är just vad man planerar:

"Om datakällorna istället publicerades i öppna format skulle kreativa medborgare kunna undersöka samband som tjänstemän och politiker aldrig funderat över. Och entreprenörer skulle kunna använda informationen för att skapa tjänster som ligger utanför den kommunala kärnverksamheten. Under januari kommer London att publicera 200 samlingar av kommunal data för att öka insynen i verksamheten och erbjuda råmaterial till internetentreprenörer. Stockholm borde förstås redan ha gjort detta."

Min första tanke är en bättre version av Hemnet där man, med stöd av stadens data, kan leta efter bostad i områden med lagom trafik, tillräckligt nära (eller långt) till barnomsorg, strövområden och liknande. Det finns hundratals andra roliga och bra användningsområden för den här informationen. Det kommer bli otroligt intressant att följa vad som händer sen!

Grattis, Stockholm, ni har tagit ett steg närmare framtiden!

Brandmän ska vara brandmän

Landshövdingen i Västernorrland föreslår att brandmän ska kunna fungera som poliser vid behov. "Trygghetsstyrkor" är det katschiga namnet på modellen.

Vid en första genomtänkning (heter det så?) tycker jag det är ett bra förslag. När det är oroligt så kan ett par starka grabbar med hjälm och flamskyddade jackor säkert skapa lugn.

Men sen tänker jag vidare och tycker det är en riktigt dålig idé.
- Poliser har två års utbildning i konflikthantering, juridik, själv- och personskydd mm. Brandmän har tränat på att släcka bränder. Det är inte av naturen givet att den som är stark är bra på att lösa en konflikt.
- Vid flera tillfällen runt om i landet har brandmän utsatts för stenkastning eftersom de anses företräda en illegitim statsmakt. Dessa incidenter blir inte färre om brandmännen får ta över vissa polisiära uppgifter.
- Att brandmän utför IVA-uppdrag ("i väntan på ambulans") handlar om att rädda liv som annars gått förlorade. Det är en verksamhet som även den mest förhärdade statsmaktshataren kan acceptera. Det är också en verksamhet som ligger nära brandmännens vanliga uppgifter, att minimera skador på liv och egendom.
- Det finns ett sluttande plan-element i detta. Om fler än polisen (och begränsade delar av vården i tydligt definierade situationer) får möjlighet att bruka våld mot medborgarna, vilka andra ska få dessa möjligheter. Fältsekreterare? Socialtjänstemän? Kronofogden? Skattemyndigheten?

Nej, värna brandmännens rätt att vara brandmän. Finns det för få poliser är lösningen istället att rekrytera fler poliser, inte att skapa fler polismakter.

Det händer mycket nu

Det händer så grymt mycket nu och jag borde kommentera allt. Jag har ju trots allt Sveriges mest intressanta blogg. Politik, roliga videos och mina funderingar över det mesta som händer omkring mig. Mer intressant än så blir det inte, för det händer rätt mycket hos mig med.

Men, tyvärr har jag inte tillgodosett era, kära läsares, behov av mina skrivna fyndigheter.

Vad är det som händer då?
För mig händer en hel del. Väldigt mycket faktiskt. Lite mer än vad jag riktigt hinner med.
Här är lite av det jag jobbar med just nu:
- En massa rapportskrivande i skolan.
- Tentaplugg inför den närmaste månadens sju tentor.
- Redovisningar som drar ut på tiden, bland annat ett projekt som inleddes i september.
- Två rapporter produceras inom MUF som ska lanseras innan jul.
- Skrivande på Moderaterna i Östergötlands handlingsprogram.
- Kampanjplaner för kandidater runt om i landet.
- En hel del Grey's Anatomy House, Dexter och Weeds.
- Renovering av min lägenhet.
- Utbildningsuppdrag på olika kurser.
- Min riksdagskandidatur.
- Planering inför valet.
- Bokslut för firman.

Till detta kommer julklappsshopping och avlönat arbete.
Inte illa för en person och jag får recensera mig själv. (Min blogg, mina regler!)

Sen händer en hel del i omvärlden också:
- Hela Linköpings centrum grävs upp samtidigt och stadens invånare får känna på hur det var innan någon kom på att man kan blanda bitumen och grus till något vi kallar asfalt. Trist.
- MUF Östergötland växer sig större dag för dag. Ballt!
- Oppositionen försöker plocka poäng på att regeringen äntligen fixar till sjukförsäkringen. Något de själva misslyckades med gång på gång. Löjligt!
- Tidningen Filter har ett grymt nummer om ämnen jag inte bryr mig om men inte kan sluta tänka på efter att ha läst artiklarna.
- Jobbskatteavdraget höjs, till glädje för alla som vill jobba.
- LO hävdar att klyftorna ökar i landet, trots att vi har typ världens mest sammanpressade löner. (Klartext: Man läser vidare eller jobbar hårt för att man brinner för det man gör, inte för att det ger något nämnvärt extra betalt.)
- Tusentals politiker och lobbyister åker till Köpenhamn för att få fram ett klimatavtal. Det kommer inte bli top notch, men det blir bättre än ingenting alls.
- SAAB letar köpare och regeringen vägrar stödja det usla företaget. Oppositionen försöker plocka billiga poäng. Vad fan är "nationell samling"?
- Finanskrisen har bottnat och Sverige har klarat sig bra. Grymt kul, men inte oväntat för de som någonsin träffat Anders Borg.
- Mininova.org har lagt ned. En nära vän till mig blev jätteledsen.
- Och så har massor annat hänt.

Jag avslutar med lite julstämning:



"Var går gränsen mellan hjärt- lungräddning och nekrofili?"

EU:s nya ledare: Zaphod Beeblebrox båda huvuden

Fan, fan, fan! Jag hade en lysande liknelse på gång. EU:s två nya ledare, belgaren och den brittiska socialist-baronessan, skulle jämföras med Zaphod Beeblebrox, galaxens president i Liftarens Guide till Galaxen.

Sen insåg jag att det är tvärtom. Zaphods jobb är att vara en upptågsmakare som tar uppmärksamheten och hindrar att folket frågar vem som egentligen styr. EU:s ledare är istället valda eftersom de med en lätthet som gör kameleonter avundsjuka kan sjunka in i valfri tapet som råkar finnas bakom dem.

Men kanske är avsikten densamma. Regeringscheferna vill behålla fokus på sig själva för att undvika att folket ställer sig frågan vem det egentligen är som styr.

Sådär, jag fick ihop det ändå till slut!

Ännu mer perspektiv

Det har varit lite bloggstiltje senaste veckorna. Ju fler roliga saker jag gör, desto mindre tid lägger jag på att blogga. Trist men sant för er, kära läsare!

Jag tänker fortsätta min jakt på perspektiv i politiken.

En kille ska i dagarna inställa sig i fängelse. Hans brott är att när han skulle rädda en kvinna från ett överfall använde han för mycket våld. 1,5 år i fängelse har han framför sig, samtidigt som mannen som utförde överfallet fick villkorlig dom.

Många röster höjs i falsett över hur galen domen är. Tyvärr för dem, men jag sällar mig till Dennis. "Nödvärn är inte lätt". (Mathias har också börjat tänka efter.)

Nödvärnsrätten är grundläggande. Staten har tillskansat sig ett monopol på våld, men när de inte kan leva upp till sitt åtagande att skydda medborgarna så ska vi ha rätt att skydda oss själva och varandra.

Men innebär denna rätt att varje brott ger ett carte blanche till alla förbipasserande att släppa lös vilket våld som helst? Kanske enligt Ayn Rand men definitivt inte i min värld.

På kurs med Moderater

Jag och Carl-Magnus har en riktigt rolig förmiddag. Vi är på Ekoxen i Linköping tillsammans med 30 härliga moderater och pratar sociala medier. Resultatet av vår workshop kan ses nedan:





Det har varit 90 roliga minuter!

Klipp er och skaffa ett jobb!

Mathias Sundin, intressant folkpartist från Norrköping, debatterade konstnärslönerna med ordföranden i Sveriges författarförbund tidigare idag.

Det mest intressanta är slutklämmen från den gode författaren. Han säger att om konstnärer inte klarar sig på marknaden (alltså om ingen är intresserad av att betala för det konstnären gör) så ska konstnären kunna få betalt "på annat sätt". Där det andra sättet är att han får betalt med konfiskerade skattekronor.

Alltså: om du inte vill betala för det konstnärer skapar så ska de ha rätt att, med Skatteverkets hjälp, stjäla pengarna från dig och din familj. Eftersom deras verk är så mycket finare och högstående än du, arme menlige medborgare, någonsin kan förstå.

Det är dags att mynta ett nytt uttryck: självgod som en kulturarbetare!

10:e plats är en bra början

Idag kom resultatet från Moderaterna i Östergötlands provval till riksdagen. Där har alla medlemmarna haft möjlighet att rösta på sina fem favoriter som ska toppa valsedeln till riksdagen om ett år. 30 kandidater, fem röster per medlem.

Jag hamnade på 10:e plats. Det är tokbra eftersom jag då går vidare till nomineringsstämman i oktober där 250 ombud bestämmer den inbördes ordningen för de tio första i provvalet.

Självklart hoppas jag kunna flytta upp några placeringar på stämman.

Resultatet ser ut som följer:
1 Gunilla Carlsson, 610 röster
2 Finn Bengtsson, 491 röster
3 Andreas Norlén, 442 röster
4 Betty Malmberg, 369 röster
5 Gunnar Axén, 269 röster
6 Ann-Cathrine Hjerdt, 183 röster
7 Eva Isaksson Ribers, 159 röster
8 Stefan Erikson, 112 röster
9 Per Jameson, 103 röster
10 Johan Lundberg, 90 röster

Konstitutionell ping-pong

Jag brukar spela it-nörd-pingis. För att kolla om en dator är uppkopplad på ett nätverk kan man skicka ett "ping" och datorn man kontaktar skickar snabbt tillbaks ett "pong". Då och då sms:ar jag "ping" till mina kompisar och ser hur snabbt de svarar. Nördigt och rätt kul!

Politiker är också nördar och det senaste halvåret har Sveriges makthavare spelat rasist-pingis. Det började med ett "ping" från Mona Sahlin. Hon hävdade att hon aldrig skulle regera med Sverigedemokraterna. Alltså underförstått att Alliansen skulle vara beredd att göra det. En motsvarighet till hejaklackens "Ni där borta, är ni klara!" Alliansen dröjde på svaret och förklarade att de hellre löste finanskrisen än lekte lekar med oppositionen.

Någon gång under sommaren kom ändå motdraget. Jag tror det var någon blogg som hittade vinkeln. Enligt grundlagen sitter regeringen kvar tills dess att den avsätts av riksdagen. Med SD som vågmästare innebär det att vänsterexperimentet skulle behöva ta stöd av dem för att själva kunna bilda regering. Ett rätt tydligt "pong" från Alliansen, således.

Idag kom nästa motdrag. Lena Hjelm-Wallén, sosse som suttit i Grundlagsutredningen, frågar på SvD Brännpunkt om Alliansen vill göra avsteg från sin tidigare hållning att regeringen ska avgå efter val. Även om det inte står i grundlagen ännu vore det klädsamt om man levde upp till de principer man driver, liksom. "Ping you right back!"

Leken går vidare. Det ska bli kul att se nästa drag.

Varför tror jag att det är en lek? Eftersom inget parti vill regera med rasisterna i SD och även om de kommer in i riksdagen så kommer det finnas många andra möjliga konstellationer för en blivande regering. Till exempel Alliansen + Mp, som föreslås av Svend Dahl i senaste numret av Neo.