EU:s nya ledare: Zaphod Beeblebrox båda huvuden

Fan, fan, fan! Jag hade en lysande liknelse på gång. EU:s två nya ledare, belgaren och den brittiska socialist-baronessan, skulle jämföras med Zaphod Beeblebrox, galaxens president i Liftarens Guide till Galaxen.

Sen insåg jag att det är tvärtom. Zaphods jobb är att vara en upptågsmakare som tar uppmärksamheten och hindrar att folket frågar vem som egentligen styr. EU:s ledare är istället valda eftersom de med en lätthet som gör kameleonter avundsjuka kan sjunka in i valfri tapet som råkar finnas bakom dem.

Men kanske är avsikten densamma. Regeringscheferna vill behålla fokus på sig själva för att undvika att folket ställer sig frågan vem det egentligen är som styr.

Sådär, jag fick ihop det ändå till slut!

Lady Gaga och marknadspriserna

Expressen har en artikel som är intressant ur några olika vinklar. Lady Gagas låt Poker Face har spelats en miljon gånger på Spotify. För detta kan hon inkassera hela 1150 kronor.

"Oj", kan man tänka, "hon borde ju vara miljardär." Och sen tänker man "För jag har ju lyssnat på 15 sekunder reklam efter var sjätte låt och alla vet ju att 15 sekunder reklamtid är värd 6000 kronor..." Eller hur var det nu?

Jag gillar Chris Andersons bok "Long tail", som satt ramarna för de senaste årens diskussion kring handel på nätet. Tesen i den boken är att när kostnaden för att producera ett extra exemplar av en vara (en ny kopia av en digital låt) är försumbart nära noll så kommer Pareto-principen sluta gälla.

Hans "nya" bok Free lär vara lika intressant. Tanken i den boken är att allt mer kommer att ges bort gratis, i förhoppning att kunder kommer betala för en annan vara. Google ger bort sökningar i förhoppning om att kunna sälja annonser, träningssajter ger bort enkla konton i hopp om att vissa betalar för mer avancerade funktioner. Och det är här Lady Gaga kommer in i bilden.

Hon spelas mycket på Spotify och får nästan inget för besväret. (När alla avgifter är betalda för transaktionerna mellan olika konton har hon nog betalat mer än hon får.) I den gamla skivbolagsvärlden skulle artisten vara rökt, Spotify skulle vara rökta och du och jag skulle tvingas lyssna på Poker Face endast de veckor Grammofontimmen i P1 behagade spela den.

Välkommen, Nya Världen!

Här tjänar tjejen nästan inget på Spotify. Men i gengäld säljer hon CD-skivor till personer som hört låten på kompisens Spotify, hon säljer konsertbiljetter till oss som vill höra/se låten live, hon säljer t-shirts till fansen, hon får reklamkontrakt för olika varor som vill visa att de är lika coola som hon och hon får olika stora summor från en myriad olika källor. Det sker inte på samma sätt som förut, kanske ger det inte samma höga slutsumma. Men det är totalt sett mer än 1150 kronor till artisten, det innebär att vi får fler alternativ att välja mellan och det innebär att vårt begär av kändistjänster utökas med fler tjänster och kan tillfresställas på helt nya sätt.

Framtiden är fantastisk... så länge du inte bor i Nordkorea, Kuba eller andra platser där framtiden inte är tillåten.

It's the ciiiiiircle of life!

Förra veckan drunknade 300 renar någonstans i den norrländska vildmarken. Tråkigt för samebyn, men underbara nyheter för Kolmårdens lejon.

Nu ser det ut som att kadavren kommer bli lejonmat. Grattis, Simba, svälten står inte längre vid dörren!




Update:
Det blir inget matkalas i Kolmården. Istället lär väl djuren bli fjärrvärme i något lämpligt värmeverk eller kokas i 800 grader för att sedan bli benmjöl.

Så nära, så långt bort

Where the wild things are

Maurice Sendak förstörde min uppväxt. Bara så vi har det klart först. Hans illustrationer är fortfarande läskiga och eftersom jag aldrig vågade läsa hans böcker insåg jag inte storheten i hans författarskap.

När jag läste att hans hemska, hemska bok Where the wild things are skulle bli film blev jag först oroad. Skulle dagens stackars barn som redan plågas under skeva kroppsideal, dataspelsvåld och satanistmusik bli tvugna att genomlida två timmar terror förtäckt som barnunderhållning? Jag var på vippen att ringa Siewert!

Istället läste jag ett par recensioner av filmen, såg trailern och tittade på affischerna inför den amerikanska lanseringen. "Hey", tänkte jag, "det där ser ju inte så farligt ut." (Vilket jag i och för sig också tänkte innan jag försökte jonglera med morakniv... Vill ni se ärret är det bara att säga till, jag delar gärna med mig av min livserfarenhet.) Så jag gick till biblioteket för att låna boken. Efter att ha satt mig till rätta i en av bibliotekets allt för små stolar (boken finns på barnavdelningen...) började jag bläddra.

Det är verkligen en bra bok. En skön stunds avkoppling från min 1100 sidor tjocka bok Fundamentals of Physics och en sedelärande historia.

29 januari 2010 är det så äntligen premiär. Jag kommer vara där!

Men helt säker är jag inte, man ska aldrig lite på en trailer!

Ännu mer perspektiv

Det har varit lite bloggstiltje senaste veckorna. Ju fler roliga saker jag gör, desto mindre tid lägger jag på att blogga. Trist men sant för er, kära läsare!

Jag tänker fortsätta min jakt på perspektiv i politiken.

En kille ska i dagarna inställa sig i fängelse. Hans brott är att när han skulle rädda en kvinna från ett överfall använde han för mycket våld. 1,5 år i fängelse har han framför sig, samtidigt som mannen som utförde överfallet fick villkorlig dom.

Många röster höjs i falsett över hur galen domen är. Tyvärr för dem, men jag sällar mig till Dennis. "Nödvärn är inte lätt". (Mathias har också börjat tänka efter.)

Nödvärnsrätten är grundläggande. Staten har tillskansat sig ett monopol på våld, men när de inte kan leva upp till sitt åtagande att skydda medborgarna så ska vi ha rätt att skydda oss själva och varandra.

Men innebär denna rätt att varje brott ger ett carte blanche till alla förbipasserande att släppa lös vilket våld som helst? Kanske enligt Ayn Rand men definitivt inte i min värld.