Dagens idioti

För några dagar sedan fick jag upp ögonen för BIOS-brickan. En plastbricka/dekal med texten "GSM/3G avstörning" som läggs vid batteriet i en mobil för positiva effekter på kroppens chakran, currylinjerna på arbetsplatsen etc. Mitt blod börjar koka när jag läser vad charlatanerna bakom lurendrejeriet skriver. Än argare blir jag när jag tänker på vilka som betalat för skräpet. Men mer om det senare, när jag har samlat på in namn, intervjuer och summor.

Därför får Carin Jämtin och sossarna i Stockholm priset för dagens dummaste: Könsneutrala toaletter.

Jomen, tjena. Det låter ju som en toppenidé om man vill riva könsnormer, genusstrukturer och invanda tankemönster kring manligt, kvinnligt och queert. Och det är ju vad Pride-veckan handlar om.

Jag har bara en invändning och den räcker faktisk: Vilken (social eller biologisk) tjej vill sitta på en till sista kvadratmilimetern nedkissad toalettring?

Kartan - Verkligheten. 1 - 0.

Fånigt: Kritik som missar målet.

Idag skriver Konsumentföreningen (som företräder mig som konsument men aldrig bett mig om lov) att regeringen måste sätta ett målför det svenska matavfallet. Sommarens mest missriktade kritik, kanske?

Konsumentföreningen har haft två alternativ för att profilera sig själva som en "aktiv förening" som "ser problemen i samhället" och "står på konsumentens sida" och "driver på för en bättre situation för Sveriges konsumenter".
1) Detta är posörens val, då den har lite effekt men stor synlighet. Man skriver bara en debattartikel i SvD där man kräver att tredje part (regeringen i detta fall) ska agera i en fråga som inte berör dem. Metoden är riktigt effektiv, för man kan återkomma varje år (halvår, kvartal) med en ny debattartikel där man ondgör sig över att den utsedda syndabocken inte agerat (och har de gjort något så har de "inte agerat tillräckligt kraftfullt").

2) Detta är det effektiva valet för den som vill få till en förändring. Man riktar kritiken först mot handlarna som inte tagit tag i problemet, trots att de vetat om det. Sedan ger man en skopa av sleven åt konsumenterna som inte satt sig in tillräckligt. Därefter arrangerar man ett seminarium i frågan dit man bjuder in representanter för handeln, konsumenterna (varför inte Konsumentföreningen?), producenterna, transportörerna/logistikerna och avfallsindustrin där man diskuterar problematiken för att ta reda på hur problemet egentligen ser ut. Man ligger på Handelns Utredningsinstitut som får kartlägga problemet, då de har större resurser till förfogande än föreningen. Slutligen tillsätter man en arbetsgrupp som jobbar med problemet.

Vidare kan man instifta ett pris till "Årets Spara" och "Årets Slösa" samt "Årets innovatör" till de som minskat slöseriet mest, minst och på finurligast sätt. Det kan delas ut på någon miljö- eller handelsgala. Sedan kan man tillsammans med Håll Sverige Rent, Hushållningssällskapet, Naturskyddsföreningen eller liknande ta fram en kampanj som informerar konsumenterna om hur de minskar sitt eget slöseri.

Det senare alternativet innebär ett större arbete för Konsumentföreningen, men skulle ge en verklig förbättring och fokuserar på att lösa problemet på den arena där problemet finns. Nämligen i butiken.

Som synes är alternativ 2 det som Konsumentföreningen borde ha valt. Om de inte bara varit mediekåta posörer. (Det kan också vara så att de helt saknat förståelse för hur förändingar kommer till stånd och hur politiska beslut fattas.)

En brasklapp skall dock läggas in. Om den oskyldiga syndabocken (tautologi?) saknar ryggrad och likt Jesus påtar sig all världens synder så kan det hända att man genom alternativ 1 får syndabocken att utföra allt i alternativ 2. Då är man fortfarande en lat posör, men man har i varje fall fått till stånd en förändring (som man sen kan ta äran för i en följetong av nya debattinlägg där man klagar på att syndabocken ändå "gjort för lite för sent").

Jag var först, staten kom sedan!

För något år sedan skrev jag en uppsats åt Arvid Lindmans fond om politikens nya villkor i en digital värld. (Jag vet, internet kom 1994 och är inget nytt för oss födda efter 1980. Men politiker och tjänstemän är ofta äldre.)

Det är kul att se hur mycket av det jag skrev då blivit verklighet nu.

Den första delen av uppsatsen handlade om hur politiker bör (och inte bör) lagstifta kring internet. Under de senaste åren har debatten om fildelning i stort dött ut. En liten tjänst kallad Spotify har gjort sitt till. Liksom skivbolagens beslut att lägga ut musikvideor på YouTube, där Lady Gagas Bad Romance är den mest visade videon av alla. Och med tjänster som Headweb och Voddler är behovet av illegal fildelning inte lika stort. Summa sumarum: genom att lagstiftare och byråkrater hållit på hanen har marknaden löst många av utmaningarna med den nya tekniken.

Den andra delen i min text handlade om hur myndigheter bör dela med sig av sin information. Stockholms stad beslutade att publicera offentliga handlingar i våras, under borgerlig ledning. Och den 1:a juli trädde PSI-lagen i kraft. Målet med lagen är att myndigheterna ska tillhandahålla all information på nätet i format som gör det möjligt att bygga tjänster kring dem. Klockrent! Jonas Lejon påpekar att det inte gått smärtfritt, men riktningen är rätt.

I den avslutande delen av min uppsats skrev jag om hur partier kan lära sig av Chris Andersons bok Long Tail. I korthet handlar det om att attrahera fler väljare genom att attrahera färre till varje förslag. Karl Sigfrids arbete för ett fritt internet var ett då aktuellt exempel. Sofia Arkelstens engagemang för miljön är ett annat, följ henne på Twitter: moderatmat.

Det är kul att veta att jag såg utvecklingen i förväg. Självklart har jag en del spådomar om hur framtiden kan se ut. De återkommer jag till i ett senare inlägg!