Man ser vad man vill...

Idag porträtterar DN Aili Jögi, estniskan som sprängde föregångarna till det numer flyttade krigsmonumentet i Tallin. De beskriver hur hon deltog i motstånd mot Sovjet och straffades hårt för detta. Något överflöd av artiklar om de baltiska motståndsrörelserna har jag inte sett tidigare.

Det jag ser är följande:
Kommunismen i Sovjet börjar komma på behagligt avstånd. Vid den förra borgerliga regeringen såg man fortfarande kommunismens dödsryckningar. Inte ens ett Sovjet i dödskramper var något man ville reta upp för mycket, tänk om landet tillfrisknade...
Idag är kommunismen död, eller i alla fall hopplöst arbetslös. Maktskiftet kastade ut de sista kommunisterna ur den svenska maktens korridorer och genom EU-medlemskapet har vi fått en mer positiv inställning till de baltiska staterna.

Jag ser en utveckling där kommunismen kommer att granskas och rannsakas på samma sätt som kommunismen gjorde under 90-talet. Det börjar trevande, som i DN, med enskilda hjälteporträtt och en mer problematiserad inställning till kollektivism. För att senare eskalera till en öppen kritik av kommunism och kommunister. Slutligen ändras de mediala problemformuleringarna från att handla om individens begränsning av kollektivet till att handla om kollektivets inskränkningar i individens frihet. Till exempel genom att Anders Borg kritiseras för höjningen av reavinsten istället för sänkningen av fastighetsskatten.

Det är vad jag ser. Efter två artiklar i DN. Vi unga är sannerligen visionära!