Så...

vad har jag gjort hela sommaren då, undrar ni säkert?

Den enskilda aktivitet jag troligen lagt mest tid på är att lyssna till The Skeptics' Guide to the Universe. Det är en fantastisk podcast för alla vi som tycker att vardagen och världen runt omkring oss är fullständigt fascinerande. Ett sorts Magasinet Filter i ljudform!

Formatet är inte så spekatakulärt, programledaren Steve Novella och hans fyra bisittare (Steves två bröder och två vänner) snackar om det som intresserar dem för stunden. Magin ligger istället i valet av ämnen (allt från den senaste upptäckten inom astrofysik till utläggningar om hur man bäst överlever zombieapokalypsen) och deltagarnas fullkomliga fascination för sitt ämne.

Det inslag jag gillar näst bäst är "Science or fiction" där bisittarna och vi lyssnare får tre påståenden, två sanna och ett falskt, och ska försöka lista ut det falska. Hjärngympa på hög nivå (särskilt för den som inte är expert på dinosauriebiologi, honungskemi eller plattektonik) med ett starkt inslag av humor.

Intervjuerna är det jag uppskattar mest. Ingen annan stans har jag stött på intervjuer med vetenskapsmän från så många olika fält (biologer, psykologer, fysiker, kemister, you name it) bli intervjuade av genuint intresserade och pålästa journalister. Här kan Vetandets värld i P1 slänga sig i väggen.

Sceptics Guide är inte för alla. Men har man ett intresse för världen omkring oss så är det en ren glädje att lyssna till. Prova om det är din grej redan idag genom att söka efter podcasten på iTunes, via deras hemsida eller "your portal of choice"!

Snart dör kommunismen

Tre av Svergies fyra viktigaste bloggar kommenterar Lars Ohlys sommartal. Här, här och här. Jag sällar mig till skaran och gör kvartetten komplett.

Att Ohly ger beslut som går i klinch med de andra i vänsterkartellen är fullt logiskt. Han vill profilera sitt lilla parti och attrahera de som längtar till Sovjetiska brödköer och Nordkoreanska omskolningsläger (dess viktigaste pedagogiska instrument: stenbrottet).

Men på Vänsterpartiets kommande partistämma händer följande: Partistyrelsen kommer att släta ut vecken, folkflertalet i plenum röstar för flera viktiga reformer och partiet tar ett sjumilakliv högerut. De vattenkammar håret, tar på sig den finaste Första maj-kostymen och blir salongsfähiga lagom till valet. Förändringen blir bra för Kartellen som kommer missa regeringsmakten med en mindre marginal än annars. Men för Vänsterpartiet är det sista spiken i kistan (mausolée-sarkofagen?). Partiet kommer överge sin vänsterprägel, Frank Baude och Jerry Williams kommer gråta offentligt, men landets demokrater drar en lättnadens suck och VPk kommer på 2-3 mandatperioder försvinna in i historieböckernas marginaler.

Det är ett år till valet. Vi får se om min profetia blir sann. Låt oss hoppas på det.

Grisen i gemensam säck

Lars Ohly skriver i Sydsvenskan om att den rödgröna röran bör gå till val på att bilda en gemensam regering, men utan gemensam valplattform. (Niklas beskriver det som en trekant ingen vill ha.) Det är ju helt fantastiskt! Hur tänker karln? Att makten är viktigare än väljarna?

Om vänstern vinner valet kommer politiken avgöras i slutna rum efter valdagen, när medborgarna inte längre kan säga sitt. En röst på vänsterkartellen kan alltså innebära:
Lars Ohly som finansminister - eller Mona "Toblerone" Sahlin.
Nej till friskolor - kanske till friskolor - eller ja till dem.
Fortsatt avskaffad fastighetsskatt - eller nyinförd och skyhög.
Avskaffat jobbskatteavdrag - eller behållet.
Extra föräldramånad - eller kortare arbetstid.
Friår - eller plusjobb.
Rätt till heltid - eller rätt till halvtid.
Vad som helst - eller något annat!

Det viktigaste för vänstern är att man röstar på dem. Därefter bestäms politiken. Schysst - eller inte!

Man ser vad man vill...

Idag porträtterar DN Aili Jögi, estniskan som sprängde föregångarna till det numer flyttade krigsmonumentet i Tallin. De beskriver hur hon deltog i motstånd mot Sovjet och straffades hårt för detta. Något överflöd av artiklar om de baltiska motståndsrörelserna har jag inte sett tidigare.

Det jag ser är följande:
Kommunismen i Sovjet börjar komma på behagligt avstånd. Vid den förra borgerliga regeringen såg man fortfarande kommunismens dödsryckningar. Inte ens ett Sovjet i dödskramper var något man ville reta upp för mycket, tänk om landet tillfrisknade...
Idag är kommunismen död, eller i alla fall hopplöst arbetslös. Maktskiftet kastade ut de sista kommunisterna ur den svenska maktens korridorer och genom EU-medlemskapet har vi fått en mer positiv inställning till de baltiska staterna.

Jag ser en utveckling där kommunismen kommer att granskas och rannsakas på samma sätt som kommunismen gjorde under 90-talet. Det börjar trevande, som i DN, med enskilda hjälteporträtt och en mer problematiserad inställning till kollektivism. För att senare eskalera till en öppen kritik av kommunism och kommunister. Slutligen ändras de mediala problemformuleringarna från att handla om individens begränsning av kollektivet till att handla om kollektivets inskränkningar i individens frihet. Till exempel genom att Anders Borg kritiseras för höjningen av reavinsten istället för sänkningen av fastighetsskatten.

Det är vad jag ser. Efter två artiklar i DN. Vi unga är sannerligen visionära!