Jag var först, staten kom sedan!

För något år sedan skrev jag en uppsats åt Arvid Lindmans fond om politikens nya villkor i en digital värld. (Jag vet, internet kom 1994 och är inget nytt för oss födda efter 1980. Men politiker och tjänstemän är ofta äldre.)

Det är kul att se hur mycket av det jag skrev då blivit verklighet nu.

Den första delen av uppsatsen handlade om hur politiker bör (och inte bör) lagstifta kring internet. Under de senaste åren har debatten om fildelning i stort dött ut. En liten tjänst kallad Spotify har gjort sitt till. Liksom skivbolagens beslut att lägga ut musikvideor på YouTube, där Lady Gagas Bad Romance är den mest visade videon av alla. Och med tjänster som Headweb och Voddler är behovet av illegal fildelning inte lika stort. Summa sumarum: genom att lagstiftare och byråkrater hållit på hanen har marknaden löst många av utmaningarna med den nya tekniken.

Den andra delen i min text handlade om hur myndigheter bör dela med sig av sin information. Stockholms stad beslutade att publicera offentliga handlingar i våras, under borgerlig ledning. Och den 1:a juli trädde PSI-lagen i kraft. Målet med lagen är att myndigheterna ska tillhandahålla all information på nätet i format som gör det möjligt att bygga tjänster kring dem. Klockrent! Jonas Lejon påpekar att det inte gått smärtfritt, men riktningen är rätt.

I den avslutande delen av min uppsats skrev jag om hur partier kan lära sig av Chris Andersons bok Long Tail. I korthet handlar det om att attrahera fler väljare genom att attrahera färre till varje förslag. Karl Sigfrids arbete för ett fritt internet var ett då aktuellt exempel. Sofia Arkelstens engagemang för miljön är ett annat, följ henne på Twitter: moderatmat.

Det är kul att veta att jag såg utvecklingen i förväg. Självklart har jag en del spådomar om hur framtiden kan se ut. De återkommer jag till i ett senare inlägg!

Lady Gaga och marknadspriserna

Expressen har en artikel som är intressant ur några olika vinklar. Lady Gagas låt Poker Face har spelats en miljon gånger på Spotify. För detta kan hon inkassera hela 1150 kronor.

"Oj", kan man tänka, "hon borde ju vara miljardär." Och sen tänker man "För jag har ju lyssnat på 15 sekunder reklam efter var sjätte låt och alla vet ju att 15 sekunder reklamtid är värd 6000 kronor..." Eller hur var det nu?

Jag gillar Chris Andersons bok "Long tail", som satt ramarna för de senaste årens diskussion kring handel på nätet. Tesen i den boken är att när kostnaden för att producera ett extra exemplar av en vara (en ny kopia av en digital låt) är försumbart nära noll så kommer Pareto-principen sluta gälla.

Hans "nya" bok Free lär vara lika intressant. Tanken i den boken är att allt mer kommer att ges bort gratis, i förhoppning att kunder kommer betala för en annan vara. Google ger bort sökningar i förhoppning om att kunna sälja annonser, träningssajter ger bort enkla konton i hopp om att vissa betalar för mer avancerade funktioner. Och det är här Lady Gaga kommer in i bilden.

Hon spelas mycket på Spotify och får nästan inget för besväret. (När alla avgifter är betalda för transaktionerna mellan olika konton har hon nog betalat mer än hon får.) I den gamla skivbolagsvärlden skulle artisten vara rökt, Spotify skulle vara rökta och du och jag skulle tvingas lyssna på Poker Face endast de veckor Grammofontimmen i P1 behagade spela den.

Välkommen, Nya Världen!

Här tjänar tjejen nästan inget på Spotify. Men i gengäld säljer hon CD-skivor till personer som hört låten på kompisens Spotify, hon säljer konsertbiljetter till oss som vill höra/se låten live, hon säljer t-shirts till fansen, hon får reklamkontrakt för olika varor som vill visa att de är lika coola som hon och hon får olika stora summor från en myriad olika källor. Det sker inte på samma sätt som förut, kanske ger det inte samma höga slutsumma. Men det är totalt sett mer än 1150 kronor till artisten, det innebär att vi får fler alternativ att välja mellan och det innebär att vårt begär av kändistjänster utökas med fler tjänster och kan tillfresställas på helt nya sätt.

Framtiden är fantastisk... så länge du inte bor i Nordkorea, Kuba eller andra platser där framtiden inte är tillåten.

Svensk i pakistanskt Koran-drama

Via den inte riktigt balanserade, men läsvärda, bloggen Elder of Ziyon läser jag om en svensk som hamnat i trångmål i Indien. Hans "brott": att ha skrivit verser ur koranen på sina skidor.

GT/Expressen verkar vara de enda svenska media som skrivit om händelsen. Är det ett tecken på något? Troligen inte mer än att svensk utrikesbevakning inte är vad (jag tror) den har varit.

Nyanser

DN rapporterar att "Fyra palestinier dödade i Gaza". Stackare, kan man tycka. Att behöva dö sådär som andra människor "dör", antingen offer för en olycka eller utsatta för något omotiverat våldsdåd.

Men den som klickar vidare från rubriken finner att "En talesman för den israeliska armén uppgav att det var en grupp palestinier som stod i begrepp att avfyra raketer mot Israel som attackerades." Och den israeliska vänster-tidningen Ha'aretz citerar palestinska källor som säger samma sak. De berättar även att den israeliska staden Negev träffades av två Qassam-raketer någon timma tidigare.

En mer korrekt rubrik hade varit "Israel stoppade terroristattentat". Men en sån rubrik lär det dröja innan jag kan få läsa i Sverige.

DN har utvecklat mig

Den senaste veckan har meta-debatten varit livlig runt DN Kulturs attacker på Johan Norberg. Någon riktig debatt har det inte blivit, eftersom kulturredaktören Maria Schottenius vägrat delta. Det anstår inte den fina redaktören att debattera offentligt med en enkel, förorättad författare. Däremot går monologer utan replik bra.



Min kulturell bildning är ringa, men den senaste veckan har DN Kultur faktiskt utvecklat mig.

Jag har äntligen förstått uttrycket att sitta i ett Elfenbenstorn.

Man ser vad man vill...

Idag porträtterar DN Aili Jögi, estniskan som sprängde föregångarna till det numer flyttade krigsmonumentet i Tallin. De beskriver hur hon deltog i motstånd mot Sovjet och straffades hårt för detta. Något överflöd av artiklar om de baltiska motståndsrörelserna har jag inte sett tidigare.

Det jag ser är följande:
Kommunismen i Sovjet börjar komma på behagligt avstånd. Vid den förra borgerliga regeringen såg man fortfarande kommunismens dödsryckningar. Inte ens ett Sovjet i dödskramper var något man ville reta upp för mycket, tänk om landet tillfrisknade...
Idag är kommunismen död, eller i alla fall hopplöst arbetslös. Maktskiftet kastade ut de sista kommunisterna ur den svenska maktens korridorer och genom EU-medlemskapet har vi fått en mer positiv inställning till de baltiska staterna.

Jag ser en utveckling där kommunismen kommer att granskas och rannsakas på samma sätt som kommunismen gjorde under 90-talet. Det börjar trevande, som i DN, med enskilda hjälteporträtt och en mer problematiserad inställning till kollektivism. För att senare eskalera till en öppen kritik av kommunism och kommunister. Slutligen ändras de mediala problemformuleringarna från att handla om individens begränsning av kollektivet till att handla om kollektivets inskränkningar i individens frihet. Till exempel genom att Anders Borg kritiseras för höjningen av reavinsten istället för sänkningen av fastighetsskatten.

Det är vad jag ser. Efter två artiklar i DN. Vi unga är sannerligen visionära!