Jag har haft ett intresse för miljö sedan barnsben. När jag försöker analysera varför kommer jag fram till tre anledningar:
- Dels att mina föräldrar tog med mig ut på svampjakt snart sagt varje snöfri helg under min uppväxt.
- Att min farfar redan när jag var fem år gammal lärde mig kupa potatis och vända grönsaksland (Något få femåringar i den industrialiserade världen kan!)
- Vulcanus II

Det där tredje skälet har gnagt i mig rätt länge. Jag minns vagt några bilder av rökplymer ute på Atlanten och små Greenpeace-jollar som surrade runt ett skepp. Det satte ett avtryck i mig, trots att jag inte minns alla detaljer. I veckan googlade jag ämnet för att fräscha upp mitt minne.

På 1970- och 80-talet började miljörörelserna i västvärlden påpeka det galna i att släppa ut gifter i närheten av människors hem. Kunskapen om orsakerna till cancer och andra sjukdomar ökade och opinionen växte mot att dumpa avfall på stora soptippar.

Lösningen blev inte att ta bort skorstenarna, utan att flytta dem till platser där ingen bodde. Världshaven blev den perfekta platsen. Stora vidder av platt sjö, inga bofasta invånare och ingen obehaglig media i närheten. För förorenarna var världens blå hjärta den perfekta platsen att utföra sina smutsiga handlingar på. Även miljömyndigheter tyckte det var en bra idé.

I början av 1980-talet byggdes två oljetankers, Vulcanus I och II, om till förbränningsfartyg. De försågs helt enkelt med stora förbränningskammare i fören där man kunde bränna allsköns farliga ämnen. Flera länder i Europa, inte minst Nederländerna, jublade över lösningen och fyllde glatt skeppens tankar med krom, PCB och annat skräp. Sen stävade skeppen ut på Atlanten och tände den förgörande elden.

Eller förgörande, snarast ombildande. Röken som vällde upp ur fartygens skorstenar luktade inte direkt hallon och skulle kunna ta musten ur de mest livskraftiga organismer. Bland annat inehöll det dioxin, som är bland det farligaste människan kommit på att tillverka.

Bland annat tack vare Greenpeace växktes en stark opinion mot förbränningen och till slut lyckades man stoppa förbränningen. I slutet av 1990-talet lades ett tillägg till London-avtalet om förorening till havs som slutgiltigt stoppade denna heltokiga "avfallshantering". Men bilderna lever kvar.

Under 1990-talet byggdes Vulcanus II om till ett tankfartyg på nytt som idag går under namnet Bitumen Express. Bitumen är bindmedlet i asfalt och visar att även de mest hemska maskiner kan få positiva anvädningsområden. Från att ha skapat föroreningar skapar fartyget idag nya vägar och bidrar till en ökad tillväxt i världen! När jag skriver detta inlägg ligger fartyget i hamn i Kraljevica i Kroatien, troligen i väntan på att lasta en ny omgång av det svarta guldet.