Ett slag för jämställdheten. I ansiktet!

Riksdagens hemsida är fantastisk. Där kan man direkt se vem som röstat för/emot vad och läsa debatter i kammaren. Jag har försökt göra samma sak på Europaparlamentets sida... med något mindre framgång. Så vem som röstat för och emot har jag inte lyckats luska ut och jag måste därför skriva att "EU har beslutat", trots att jag vill skriva "parlamentariker X och Y i EU-parlamentet har röstat för och emot".

Idag fick Europas kvinnor en rejäl känga i ansiktet, invirad i jämställdhetens täckmantel. Parlamentets kvinnoutskott röstade för en utökad föräldraledighet. Bra så, att föräldrar kan vara hemma med sina nyfödda barn utan att förlora inkomst eller jobb är rätt grundläggande för en välfärdsstat.

Men samtidigt röstade man för att de första sex veckorna är olibgatoriska för mamman. Det är ju helt tok-nipprigt! Hur tänker de? (Eller vänta, jag inser precis hur de medeltida parlamentarikerna tänker.) Att vänsterpartiets Eva-Britt Svensson som ordförande i utskottet jobbat emot förslaget är bra. Att hon inte lyckats få bort skrivningen är förfärligt.

Som vanligt är frågan inte avgjord. Den ska baxas igenom parlamentet först. Men eftersom parlamentet består av en samling konservativa knökar från det jämställda Italien och det avskristnade Polen (Som Borat skulle sagt: NOT!) lär det ju klubbas igenom utan motstånd annat än från de nordiska parlamentarikerna. Sen ska det klubbas av Ministerrådet där Nyamko Sabuni kommer få ett hästjobb med att stoppa fait accompli.

Att låta föräldrar vara hemma med sina barn är toppen. Att fjättra mammor vid spisen är botten. Tack och godnatt, liksom!

Evolutionen är lag! Basta!

Jag blir så trött varje gång jag läser om intelligent design och annan kritik mot Darwins lära. Efter lite resonerande fram och tillbaks kommer de till slutsatsen att det inte finns tillräckliga bevis för evolutionen ännu.

Det senaste exemplet kommer från tre debattörer på Newsmill. Kritiken är densamma som vanligt.

"I ljuset av aktuellt kunnande och analys inom biologiska discipliner står Darwins teori om arternas uppkomst fortfarande obevisad."

Låt oss se hur kritiken låtit genom tiden
Darwins ursprungliga studier publicerades i mitten på 1800-talet. Han kritiserades direkt vid lanseringen. I en debatt mellan Darwins supporter Thomas Huxley och Samuel Wilberforce frågar Wilberforce om Huxley är släkt med aporna på fadern eller moderns sida. Underförstått: Om inte ens denna enkla fråga kan besvaras så är teorin inte mer än fantasier och mer fakta behövs.

Gregor Mendels studier av ärftlighet och genetik publicerades också i mitten av 1800-talet, men föll i glömska till år 1900. Men även Mendel blev kritiserad. Den mest inflytelserika kritiken kommer från Fischer (1936) som avslutar sin artikel med

"Only a succession of publications, the progressive building up of a corpus of scientific work, and the continuous iteration of all new opinions seem sufficient to bring a new discovery into general recognition."

Efter en rad stapplande upptäckter publicerade Watson och Crick 1953 den första modellen av DNA:s dubbelhelix och ett decennium senare förklarades den genetiska kodens uppbyggnad. Därefter har 60 år av genetiska studier visat hur förändringar i gener leder till ärftliga förändringar och hur dessa sedan kan infogas i det evolutionära teoribygget.

Men skeptikerna fortsatte att hävda att det saknas tillräckliga bevis. Läs exempelvis Michael Dentons bok "Evolution - a theory in crisis" från 1986.

Vid millennieskiftet tog så mänskligheten ännu ett enormt kliv framåt. Hela den mänskliga arvsmassan kartlades, bland annat i HUGO-projektet. Vi vet inte vad alla delar betyder, men hela koden finns där att analysera. Innan dess har musens, bananflugan och en liten nematods arvsmassa kartlagts.

Fortfarande återkommer samma kritik. Det finns inte tillräckligt med bevis.

Okej, säger jag, upp till bevis då! Vad mer kräver ni? Vilka ytterligare bevis krävs för att ni ska bli nöjda? Vilka fler resultat behöver ni se? When is enough enough?

Wherever I drop my balls, that's my home!

1996-97 bodde jag i USA. Det var ett kul år, inte minst eftersom jag hade gott om tid att bli en bättre jonglör och enhjulingcyklist. Och det inte minst tack vare mina superföräldrar som offrade nästan varje fredagkväll på att köra mig till den lokala (en halvmil bort) jongleringsklubbens träningspass.

Jag lekte med Google Street View när det släpptes för något år sedan. Det var kul, men trist att bara se delar av San Francisco. För någon vecka sen släpptes Street View till min iPhone och det var kul att gå runt i Linköping. Men det bästa upptäckte jag ikväll när jag såg ett inlägg om OS-tjänsten när jag (vilket borde skett mycket tidigare) insåg att man kan bädda in Street View på sina egna sidor.

Så med mindre än två minuters arbete kan jag nedanför presentera huset vi bodde i på Gridley Road i Cleveland. Granen är större än då, men det runda fönstret ovanför dörren är kvar. Där innanför hade vi en bokhylla med resguiderna och kartorna vi skaffade under året.

Jag tycker att vår värld är fantastisk och det här är ett bevis!


Visa större karta

Forskare är forskare oavsett ursprung

På bloggen Fred i Mellanöstern hittar jag dagens tokighet, som de kommenterar med den äran. En tidigare professor vid KTH (så glad jag är att ha läst vid LiTH) vill att universitetet bojkottar forskare från Israel.

Problemen är två:
1) Människor är inte sitt land eller sitt ursprung.
2) Forskning är inte politik.

1) Det är alltid fel att dela upp människor i grupper beroende på något gemensamt drag. Bara för att en person är född i ett visst land, har en viss tro, eller har något annat gemensamt med andra människor innebär inte att han eller hon är identisk med alla andra. En kristen, 20-årig, homosexuell, svensk hårdrockare har rätt lite gemensamt med en kristen, 60-årig, pensionerad gift kvinna på Sri Lanka. Samma sak gäller för forskare från ett visst land.

2) Forskningen och forskare måste få utvecklas utan politisk styrning. Framsteg inom vetenskapen bryr sig inte om landsgränser eller politiska majoriteter. När man hindrar forskare från att mötas och utbyta idéer med varandra gör man världen till en sämre plats. Eller i bästa fall till samma plats som den är idag. Men världen är inte färdig, all kunskap är inte funnen och jag vill inte att några tokstollar ska hindra att jag dör i en bättre värld än den jag lever i idag.

Två argument jag väljer att inte utnyttja:
A) "Varför inte bojkotta forskare från riktiga skitländer som Kuba, Iran, Burma, Kina eller Eritrea?" (Även om kravet "Era forskare är bara välkomna om Dawit Isaak sitter på samma plan" vore coolt.) Det här är spel på fel planhalva, där man ger efter och diskuterar i vilka fall bojkott är rättfärdigat. Det är aldrig rätt.
B) "Sverige skulle förlora på att inte ha utbyte med världens (näst) främsta land inom teknisk forskning." Jag ser inte universitet som institutioner som arbetar för det egna landets bästa. Forskningsframgångar ska inte vara till för att göra det egna landet rikt, i någon mån på andras bekostnad. Vetenskaplig utveckling är universiell och universiteten har sedan länge kastat av sig nationsgränsernas ok. Det man kommer fram till i Linköping kan förfinas eller appliceras i Luleå likväl som i Boston eller Tel Aviv. Och börjar man resonera i pengar hamnar man i en diskussion om vad som är en acceptabel förlust för ett visst mål. Jag köper inte premissen.

Jag har så mycket att lära!

När jag var yngre hade jag få vänner och mycket fritid. Det gjorde mig till en riktig fena på jonglering. Nu var det ett antal år sedan jag tränade ordentligt och den här videon visar att jag har en hel del kvar att lära.

Tricken med tre bollar fiar jag, men inte lika flytande som i filmen. Tricken med fyra bollar går nog att lära sig. Men grejerna han gör med fem bollar är lögn att lyckas med, bara den inverterade fontänen (när han byter riktning på bollarna, 1:59) är grymt svår. Resten är fysiskt omöjligt!

We've come a long way, baby!

I tisdags utsågs Birgitta Ohlsson till ny EU-minister. Jag jublar väl inte av glädje direkt, hon har gjort ett rätt blekt intryck på mig genom åren. Att profilera sig genom att vilja förbättra tredje världen och kritisera sitt eget parti/regering kan snart sagt vem som helst göra. Men uppenbarligen har hon bra kvaliteter eftersom personer som är bättre ledare än jag själv (Fredrik och Björklund) vill ha med henne i sitt lag.

Dagens artikel i Expressen visar dock hur långt vi ändå har kommit i Sverige. Det tog nästan två dygn innan en ensam kristdemokratisk riksdagsman vädrar den föga oväntade invändningen att ministern borde ha tackat nej eftersom hon är gravid.

Att det fortfarande finns folk som tycker som han är trist, men det kommer vi få leva med länge. Det intressanta är alltså inte vad vi ser, utan vad vi inte sett. Den nya ministern blev inte en man eller en icke-gravid kvinna. Birgitta Ohlsson tackade inte nej eftersom hon var gravid och hennes man bett henne ta ett annat jobb. Uttalande kommer inte från någon högprofilerad politiker, som hennes nya kollega Göran Hägglund. Fler artiklar har handlat om hennes övriga brister än om att hon väntar barn. Inga ledarsidor (jag har dock inte hunnit kolla Dagen) har påpekat att graviditet är oförenligt med ministeruppdrag.

Jag kan fortsätta med fler exempel. (Nej, jag kommer egentligen inte på fler just nu men påståendet får mig att framstå som smartare och mer påläst än jag egentligen är.) Poängen är att vi har kommit riktigt långt med jämställdheten i Sverige. Det är inte perfekt, det finns mycket kvar att göra. Men vi är på rätt väg.