We've come a long way, baby!

I tisdags utsågs Birgitta Ohlsson till ny EU-minister. Jag jublar väl inte av glädje direkt, hon har gjort ett rätt blekt intryck på mig genom åren. Att profilera sig genom att vilja förbättra tredje världen och kritisera sitt eget parti/regering kan snart sagt vem som helst göra. Men uppenbarligen har hon bra kvaliteter eftersom personer som är bättre ledare än jag själv (Fredrik och Björklund) vill ha med henne i sitt lag.

Dagens artikel i Expressen visar dock hur långt vi ändå har kommit i Sverige. Det tog nästan två dygn innan en ensam kristdemokratisk riksdagsman vädrar den föga oväntade invändningen att ministern borde ha tackat nej eftersom hon är gravid.

Att det fortfarande finns folk som tycker som han är trist, men det kommer vi få leva med länge. Det intressanta är alltså inte vad vi ser, utan vad vi inte sett. Den nya ministern blev inte en man eller en icke-gravid kvinna. Birgitta Ohlsson tackade inte nej eftersom hon var gravid och hennes man bett henne ta ett annat jobb. Uttalande kommer inte från någon högprofilerad politiker, som hennes nya kollega Göran Hägglund. Fler artiklar har handlat om hennes övriga brister än om att hon väntar barn. Inga ledarsidor (jag har dock inte hunnit kolla Dagen) har påpekat att graviditet är oförenligt med ministeruppdrag.

Jag kan fortsätta med fler exempel. (Nej, jag kommer egentligen inte på fler just nu men påståendet får mig att framstå som smartare och mer påläst än jag egentligen är.) Poängen är att vi har kommit riktigt långt med jämställdheten i Sverige. Det är inte perfekt, det finns mycket kvar att göra. Men vi är på rätt väg.