Fånigt: Kritik som missar målet.

Idag skriver Konsumentföreningen (som företräder mig som konsument men aldrig bett mig om lov) att regeringen måste sätta ett målför det svenska matavfallet. Sommarens mest missriktade kritik, kanske?

Konsumentföreningen har haft två alternativ för att profilera sig själva som en "aktiv förening" som "ser problemen i samhället" och "står på konsumentens sida" och "driver på för en bättre situation för Sveriges konsumenter".
1) Detta är posörens val, då den har lite effekt men stor synlighet. Man skriver bara en debattartikel i SvD där man kräver att tredje part (regeringen i detta fall) ska agera i en fråga som inte berör dem. Metoden är riktigt effektiv, för man kan återkomma varje år (halvår, kvartal) med en ny debattartikel där man ondgör sig över att den utsedda syndabocken inte agerat (och har de gjort något så har de "inte agerat tillräckligt kraftfullt").

2) Detta är det effektiva valet för den som vill få till en förändring. Man riktar kritiken först mot handlarna som inte tagit tag i problemet, trots att de vetat om det. Sedan ger man en skopa av sleven åt konsumenterna som inte satt sig in tillräckligt. Därefter arrangerar man ett seminarium i frågan dit man bjuder in representanter för handeln, konsumenterna (varför inte Konsumentföreningen?), producenterna, transportörerna/logistikerna och avfallsindustrin där man diskuterar problematiken för att ta reda på hur problemet egentligen ser ut. Man ligger på Handelns Utredningsinstitut som får kartlägga problemet, då de har större resurser till förfogande än föreningen. Slutligen tillsätter man en arbetsgrupp som jobbar med problemet.

Vidare kan man instifta ett pris till "Årets Spara" och "Årets Slösa" samt "Årets innovatör" till de som minskat slöseriet mest, minst och på finurligast sätt. Det kan delas ut på någon miljö- eller handelsgala. Sedan kan man tillsammans med Håll Sverige Rent, Hushållningssällskapet, Naturskyddsföreningen eller liknande ta fram en kampanj som informerar konsumenterna om hur de minskar sitt eget slöseri.

Det senare alternativet innebär ett större arbete för Konsumentföreningen, men skulle ge en verklig förbättring och fokuserar på att lösa problemet på den arena där problemet finns. Nämligen i butiken.

Som synes är alternativ 2 det som Konsumentföreningen borde ha valt. Om de inte bara varit mediekåta posörer. (Det kan också vara så att de helt saknat förståelse för hur förändingar kommer till stånd och hur politiska beslut fattas.)

En brasklapp skall dock läggas in. Om den oskyldiga syndabocken (tautologi?) saknar ryggrad och likt Jesus påtar sig all världens synder så kan det hända att man genom alternativ 1 får syndabocken att utföra allt i alternativ 2. Då är man fortfarande en lat posör, men man har i varje fall fått till stånd en förändring (som man sen kan ta äran för i en följetong av nya debattinlägg där man klagar på att syndabocken ändå "gjort för lite för sent").