Jaha, så drar det igång igen. Diskussionen om ifall friskolor ska få gå med vinst eller inte. I Svenska Dagbladet säger en vänsterpartist att vinst i skolan är stöld från eleverna.
Jag är riktigt trött på den här diskussionen. Friskolor får lika mycket pengar per elev som kommunala skolor, ibland till och med mindre. Ändå får eleverna bättre betyg än i den kommunala skolan utan att friskolan gör av med alla pengar. Mellanskillnaden mellan friskolans kostnader och vad kommunen är beredd att betala för utbildningen blir vinsten. Diskussionen borde handla om varför kommunala skolor, i brist på bättre kraftuttryck, suger.
Om man ändå ska diskutera vinster så är det inte vinsterna i friskolebolagen som är det riktiga problemet. Det är ju alla lärares vinstintressen som borde diskuteras då dessa drabbar eleverna oavsett skolform och oavsett årskurs.
Betänk följande liknelse:
En friskola ska inte få göra vinst, enligt vänsterpartiet. Och enligt S ska de bara få göra vinst om överskottet återinvesteras i skolan. Till exempel genom att de köper nya bänkar, utbildar sin personal, köper nya böcker eller liknande. Men ve det företag som gör någonting annat med pengarna de får över.
En lärare däremot får gå med vinst. Att han eller hon kräver mer i ersättning för sitt arbete än de behöver för mat, kläder, fortbildning och annat som är direkt kopplat till arbetet ifrågasätter ingen. Det innebär att kommunala pengar i form av vinst går ner i fickorna på de giriga lärarna. Varför höjer ingen rösten och kräver att lärarna får sänkta löner?
Ett företag är ju bara en form för att samordna flera människors gemensamma intressen. Så om det är fel att företaget går med vinst borde det ju vara fel att människor går med vinst, alltså att de tar in mer pengar än de behöver för sina behov? (Det är just detta som kommunister menar med "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".)
I onsdags blev jag intervjuad av Dagens Opinion i egenskap av riksdagskandidat. Det var en rätt kul intervju med fokus på mig som person istället för mina sakpolitiska åsikter. Kan säkert bli ett bra komplement till andra intervjuer under valrörelsen.
En av frågorna var hur svensk politik förändrats de senaste fyra åren. Jag svarade att Sverige har ställts utan en riktig opposition. De är bra på att klaga men usla på att komma med alternativ.
Point in case är dagens debattdrapa av socialdemokraten Jan Eliasson. För er som inte känner till honom är han vänsterns Carl Bildt (eller en yngre Sverker Åström). Han har varit ambassadör typ överallt, utrikesminister och ordförande i FN:s generalförsamling. Jan kan det där med utrikespolitik. Om vänstern behöver hjälp med ett nytt utrikespolitiskt program så är det till honom de vänder sig. Nestor, grå eminens etc. är den sorts epitet man ger honom när man diskuterar svensk utrikespolitik och internationell socialistisk politik. Han är mannen ur vilken visionen till en rödgrön politik springer.
Manegen är krattad. Låt oss se vad denna gigant har att ge.
1) Valet är viktigt. - Vilket val är inte det?
2) "Tillsammans står mot var och en för sig." - Konkret exempel?
3) "Den borgerliga regeringen leder Sverige i en riktning som oroar." - Inga konkreta exempel, bara en mening som ska skapa oro hos läsaren.
4) Sverige var ett idylliskt land att vara stolt i fram till 2006. Men eftersom det finns ett privat barnsjukhus i Stockholm är landet raserat. (Hellre alla barn i kö än att något barn blir friskt före de andra...)
Och nu till utrikespolitiken, det område man ändå väntar sig att han ska skriva om:
5) Carl Bildt låter FN-ambassadören tala till generalförsamlingen, istället för Bildt själv.
6) Carl Bildt driver en one man show. - Se punkt 5...
7) Utlandssvenskarna i Kaliningrad kan inte rösta på sitt konsulat längre. Ergo: Sveriges röst i världen har tystnat.
Inte ett enda ord om vad Jan Eliasson, socialdemokraterna eller de rödgröna konkret vill göra. Vill de återöppna konsulaten? Vilka fler städer ska få konsulat och varför?
Vill Jan som utrikesminister driva en many men show genom att själv hålla alla anföranden i internationella sammanhang?
Vill Jan öka eller minska samarbetet inom EU?
Vad vill Jan med insatsen i Afghanistan?
Sverige förtjänar en opposition. Inte bara ett par tusen sura heltidspolitiker som bara grinar, skriker och klagar.
Idag skriver Konsumentföreningen (som företräder mig som konsument men aldrig bett mig om lov) att regeringen måste sätta ett målför det svenska matavfallet. Sommarens mest missriktade kritik, kanske?
Konsumentföreningen har haft två alternativ för att profilera sig själva som en "aktiv förening" som "ser problemen i samhället" och "står på konsumentens sida" och "driver på för en bättre situation för Sveriges konsumenter". 1) Detta är posörens val, då den har lite effekt men stor synlighet. Man skriver bara en debattartikel i SvD där man kräver att tredje part (regeringen i detta fall) ska agera i en fråga som inte berör dem. Metoden är riktigt effektiv, för man kan återkomma varje år (halvår, kvartal) med en ny debattartikel där man ondgör sig över att den utsedda syndabocken inte agerat (och har de gjort något så har de "inte agerat tillräckligt kraftfullt").
2) Detta är det effektiva valet för den som vill få till en förändring. Man riktar kritiken först mot handlarna som inte tagit tag i problemet, trots att de vetat om det. Sedan ger man en skopa av sleven åt konsumenterna som inte satt sig in tillräckligt. Därefter arrangerar man ett seminarium i frågan dit man bjuder in representanter för handeln, konsumenterna (varför inte Konsumentföreningen?), producenterna, transportörerna/logistikerna och avfallsindustrin där man diskuterar problematiken för att ta reda på hur problemet egentligen ser ut. Man ligger på Handelns Utredningsinstitut som får kartlägga problemet, då de har större resurser till förfogande än föreningen. Slutligen tillsätter man en arbetsgrupp som jobbar med problemet.
Vidare kan man instifta ett pris till "Årets Spara" och "Årets Slösa" samt "Årets innovatör" till de som minskat slöseriet mest, minst och på finurligast sätt. Det kan delas ut på någon miljö- eller handelsgala. Sedan kan man tillsammans med Håll Sverige Rent, Hushållningssällskapet, Naturskyddsföreningen eller liknande ta fram en kampanj som informerar konsumenterna om hur de minskar sitt eget slöseri.
Det senare alternativet innebär ett större arbete för Konsumentföreningen, men skulle ge en verklig förbättring och fokuserar på att lösa problemet på den arena där problemet finns. Nämligen i butiken.
Som synes är alternativ 2 det som Konsumentföreningen borde ha valt. Om de inte bara varit mediekåta posörer. (Det kan också vara så att de helt saknat förståelse för hur förändingar kommer till stånd och hur politiska beslut fattas.)
En brasklapp skall dock läggas in. Om den oskyldiga syndabocken (tautologi?) saknar ryggrad och likt Jesus påtar sig all världens synder så kan det hända att man genom alternativ 1 får syndabocken att utföra allt i alternativ 2. Då är man fortfarande en lat posör, men man har i varje fall fått till stånd en förändring (som man sen kan ta äran för i en följetong av nya debattinlägg där man klagar på att syndabocken ändå "gjort för lite för sent").
Riksdagens hemsida är fantastisk. Där kan man direkt se vem som röstat för/emot vad och läsa debatter i kammaren. Jag har försökt göra samma sak på Europaparlamentets sida... med något mindre framgång. Så vem som röstat för och emot har jag inte lyckats luska ut och jag måste därför skriva att "EU har beslutat", trots att jag vill skriva "parlamentariker X och Y i EU-parlamentet har röstat för och emot".
Idag fick Europas kvinnor en rejäl känga i ansiktet, invirad i jämställdhetens täckmantel. Parlamentets kvinnoutskott röstade för en utökad föräldraledighet. Bra så, att föräldrar kan vara hemma med sina nyfödda barn utan att förlora inkomst eller jobb är rätt grundläggande för en välfärdsstat.
Men samtidigt röstade man för att de första sex veckorna är olibgatoriska för mamman. Det är ju helt tok-nipprigt! Hur tänker de? (Eller vänta, jag inser precis hur de medeltida parlamentarikerna tänker.) Att vänsterpartiets Eva-Britt Svensson som ordförande i utskottet jobbat emot förslaget är bra. Att hon inte lyckats få bort skrivningen är förfärligt.
Som vanligt är frågan inte avgjord. Den ska baxas igenom parlamentet först. Men eftersom parlamentet består av en samling konservativa knökar från det jämställda Italien och det avskristnade Polen (Som Borat skulle sagt: NOT!) lär det ju klubbas igenom utan motstånd annat än från de nordiska parlamentarikerna. Sen ska det klubbas av Ministerrådet där Nyamko Sabuni kommer få ett hästjobb med att stoppa fait accompli.
Att låta föräldrar vara hemma med sina barn är toppen. Att fjättra mammor vid spisen är botten. Tack och godnatt, liksom!
På bloggen Fred i Mellanöstern hittar jag dagens tokighet, som de kommenterar med den äran. En tidigare professor vid KTH (så glad jag är att ha läst vid LiTH) vill att universitetet bojkottar forskare från Israel.
Problemen är två: 1) Människor är inte sitt land eller sitt ursprung. 2) Forskning är inte politik.
1) Det är alltid fel att dela upp människor i grupper beroende på något gemensamt drag. Bara för att en person är född i ett visst land, har en viss tro, eller har något annat gemensamt med andra människor innebär inte att han eller hon är identisk med alla andra. En kristen, 20-årig, homosexuell, svensk hårdrockare har rätt lite gemensamt med en kristen, 60-årig, pensionerad gift kvinna på Sri Lanka. Samma sak gäller för forskare från ett visst land.
2) Forskningen och forskare måste få utvecklas utan politisk styrning. Framsteg inom vetenskapen bryr sig inte om landsgränser eller politiska majoriteter. När man hindrar forskare från att mötas och utbyta idéer med varandra gör man världen till en sämre plats. Eller i bästa fall till samma plats som den är idag. Men världen är inte färdig, all kunskap är inte funnen och jag vill inte att några tokstollar ska hindra att jag dör i en bättre värld än den jag lever i idag.
Två argument jag väljer att inte utnyttja: A) "Varför inte bojkotta forskare från riktiga skitländer som Kuba, Iran, Burma, Kina eller Eritrea?" (Även om kravet "Era forskare är bara välkomna om Dawit Isaak sitter på samma plan" vore coolt.) Det här är spel på fel planhalva, där man ger efter och diskuterar i vilka fall bojkott är rättfärdigat. Det är aldrig rätt. B) "Sverige skulle förlora på att inte ha utbyte med världens (näst) främsta land inom teknisk forskning." Jag ser inte universitet som institutioner som arbetar för det egna landets bästa. Forskningsframgångar ska inte vara till för att göra det egna landet rikt, i någon mån på andras bekostnad. Vetenskaplig utveckling är universiell och universiteten har sedan länge kastat av sig nationsgränsernas ok. Det man kommer fram till i Linköping kan förfinas eller appliceras i Luleå likväl som i Boston eller Tel Aviv. Och börjar man resonera i pengar hamnar man i en diskussion om vad som är en acceptabel förlust för ett visst mål. Jag köper inte premissen.
Mathias Sundin, intressant folkpartist från Norrköping, debatterade konstnärslönerna med ordföranden i Sveriges författarförbund tidigare idag.
Det mest intressanta är slutklämmen från den gode författaren. Han säger att om konstnärer inte klarar sig på marknaden (alltså om ingen är intresserad av att betala för det konstnären gör) så ska konstnären kunna få betalt "på annat sätt". Där det andra sättet är att han får betalt med konfiskerade skattekronor.
Alltså: om du inte vill betala för det konstnärer skapar så ska de ha rätt att, med Skatteverkets hjälp, stjäla pengarna från dig och din familj. Eftersom deras verk är så mycket finare och högstående än du, arme menlige medborgare, någonsin kan förstå.
Det är dags att mynta ett nytt uttryck: självgod som en kulturarbetare!
Donald Boström, sagoskaparen som i Aftonbladet hävdade att Israeliska soldater stjäl organ från palestinska stenkastare, verkar ha varit i Algeriet för att motta en utmärkelse. Algeriska journalistförbundet verkar ha gett honom ett pris för Excellence in journalism som tack för hans insinuanta text.
Enligt en nyhetsbyrå som rapporterat om tillställningen utvecklade Boström sina fantasier till att även innefatta att: - organstölderna började på 1960-talet, - det inte bara stulits från palestinier, och - fler än tusen kroppar utsatts för stölderna.
Mina källor är inte de bästa. Bloggen Elder of Ziyon har inte mycket till övers för palestinier och Palestine Press Agency, som bloggen hänvisar till, är inte heller de något sanningsvittne. Det vore intressant att hitta fler och bättre källor. För hans påstådda påståenden gör inte mycket för att förbättra hans trovärdighet, som redan ligger på minus.
Sydsvenskan och SvD berättar en historia om grannsamverkan och civilkurage. När huliganerna i Reclaim the streets tidigare ikväll försökte starta kravall i Rosengård blev de utkastade av de boende i området.
För någon månad sedan kastades de ut från de fina villakvarteren. Ikväll kastades de ut ur miljonprogramsområdena.
I måndags läste jag Aftonbladet kulturs artikel om påstådda övergrepp i Israel. Det är en hatisk text fylld av indicier, rykten, underförstådda kopplingar och allt annat som definierar en konspiration. Men inte ett enda bevis, inte en enda tydlig koppling. Rent skräp som visserligen borde tillåtas under yttrandefriheten, men som borde refuserats av varje redaktör med ett korn av integritet.
Jag tänkte samla en massa länkar och referenser, men min gode vän Fredrik har redan gjort det. Läsvärt!
Avregleringar är härliga ting. De rör om i en avstannad gryta och gjuter nytt liv i stela strukturer. För företag som förlorar sina monopol finns två sätt att agera.
1) Apoteket. Man anpassar sig efter kunderna, till exempel genom kedjan Apoteket Shop som erbjuder egenvårdsprodukter på attraktiva platser.
2) SJ. Man kapitulerar inför fait accompli. Jag har haft den begränsade glädjen att åka en hel del SJ-tåg de senaste åren. Tågen går sönder, förseningar annonseras ut i femminuterintervaller, reseersättningen är lögn att få tag i (min ansökan från då jag blev matförgiftad 1 april förra året har fortfarande inte besvarats) och begreppet "ursäkta att jag är SJ" finns snart i var jäktad mans mun. Inför avregleringen annonserar SJ att de kommer sänka sin ersättning för försenade tåg med mer än hälften.
Orsaken: "Enligt Ulf Wallin, biträdande presschef på SJ, har man valt att lägga sig på EU:s miniminivå för att stå sig i konkurrensen inför avregleringen."
Enligt monopolkramarna innebär förbudet mot konkurrens att det ensamma företaget får kraft och resurser att skapa en service som överträffar alla alternativ. SJ har haft den möjligheten i många decennier. Resultatet: Nu när de får konkurrens ser de bara två alternativ, sänkta ersättningar eller konkurs. Alternativet excellent service uppbyggd bakom skyddande murar under generationer då, tänker ni? Barnsagor, säger jag och SJ!
Byggnads har brutit mot EG-rätten och nu vill en utsatt företagare ha upprättelse. Centrum för Rättvisa har tagit sig an fallet och driver det både juridiskt och i media. Hans Tilly, byggnadsbasen, är ursinnig i en replik på SvD Brännpunkt. (Hur ursinnig han är kan ni avgöra av Fredrik Segerfeldts checklista.)
Det mest intressanta med Tillys text är hans inställning till lagarna. "Att Centrum för rättvisa nu återkommer och försöker driva frågan om skadestånd är bara en naturlig fortsättning på deras arbetssätt att komma åt den fackliga verksamheten via domstolarna."
Hans Tilly ger inget exempel på hur lagarna är felaktiga, bara att han inte gillar att Byggnads ska behöva följa dem. George Orwell beskrev det socialistiska systemet som att alla djur är jämlika, men att några är mer jämlika än andra. Överfört till Byggnads skulle det kunna lyda att alla människor är jämlika, men några är fackpampar.
Samhällsinfenjörerna är de där förnumstiga politiskt engagerade människorna som tror att de kan skapa det perfekta samhället. Om de bara får makt och pengar (oftast mycket makt och andras pengar) så kan de lägga allas liv till rätta och få världen att äntligen svaja i harmoni.
Det handlar nästan alltid om att genom förbud och tvång få människor att handla i enlighet med samhällsingenjörens stora, ofelbara plan. Exempel genom historien: - Tvångssteriliseringarna, för att skapa ett folk värdigt folkhemmets hem. - Rökförbud på krogen, för att få folk att lägga ned giftpinnen och sjunga kumbayah istället. - Säkerhetsbältestvång, så att ingen dummer krockar och dör.
Ett sentida exempel är det nya förbudet mot glödlampor. Redan i sommar blir det förbjudet att sälja glödlampor i Sverige. De drar ju, enligt samhällsingenjörerna, lite för mycket energi och passar därför inte in i Den Stora Planen. Istället ska vi använda de lämpligt döpta "lågenergilamporna". Att dessa lampor drar mer el än vad som sägs och skapar problem med elnäten är inget som de ofta filfak-skolade samhällsingenjörerna bryr sig om/förstår.
Forskare vid University of Rochester har precis kommit på ett galet coolt sätt att göra glödlampan effektivare. Genom att bestråla glödtråden med en sjukt stark (jag menar verkligen sjukt stark!) laser blir lampan både ljusstarkare och mer energisnål. Det är ju härliga nyheter för alla oss som gillar utveckling och tror att det är forskare som löser teknikproblem, inte politiker.
På en fri marknad hade kunderna fått möjlighet att välja mellan de gamla miljödumma lamporna, de kicksilverhaltiga "lågenergilamporna" och snart även de billiga och effektiva nya glödlamporna. Det hade blivit svårt. Vilken tur att vi har politiker i landet som inte vill låta marknaden styra.
Istället förbjuds vi att köpa de nya lamporna och tvingas betala extra för "lågenergilamporna" eftersom protektionisterna i EU infört extra tullar på dem.
För två veckor sedan åkte jag på en kort turné i landet och berättade om konflikten Israel - Iran. Jag försökte förklara det rena föraktet för människors liv som Irans styrande gjort till lag och insåg hur svårt det är att förklara hatets natur för personer som inte upplevt den.
Ett inlägg på bloggen Nordic Dervish försöker sätta bilder på grymheten. Obligatorisk läsning, även om jag vill varna för mycket starka bilder.
Som en av kommentatorerna skriver: "I Iran blir man avrättad för att man har fel ideologi, för att man framfört kritik, för att man haft sex." Det är inte inhumant, det är något långt värre.
I morse skrev jag ett kort inlägg om att tåg-Stalinismen äntligen fallit. På bara några timmar har jag fått en hel drös kommentarer. Samtliga är negativa och beklagar sig över att problemet inte är SJ utan bristen på spår.
Bristen på spår-argumentet är felaktigt av två skäl: 1) Det finns ledig spårkapacitet på nästan alla linjer i Sverige, några korta sträckor på stambanorna undantaget. 2) Där det finns brist på spår kan fler aktörer lösa problemet.
När SJ har monopol och kapacitetstaket nås så konstaterar de läget och börjar rulla tummarna. Vinstdrivande företag ser istället att potentiella kunder har ett otillfredsställt behov och börjar föra ett jävla oväsen. De kommer kräva fler spår, bättre signalsystem, effektivare trafikledning och allt annat som krävs för en högre kapacitet.
Det är liksom charmen med konkurrens. SJ ansvarar mot staten och politikerna där nöjer sig med banala ursäkter som att spåret är fullt. Riktiga företag med riktiga ägare och hederliga motiv som vinst och profit kommer vägra acceptera att spåret är fullt.
En annan bra grej med vinstdrivande företag är att de inte kommer tolerera förseningar, helt enkelt eftersom kunderna inte tolererar sådana och då väljer en annan transportör. De kommer tvingas till punktlighet eller alternativt goda kompensationer till försenade kunder. SJ:s "restidsgaranti" där det krävs en timmes försening för att ens få biljetten återbetald är ju ett hån mot oss resenärer.
Allt blir inte perfekt med en privatisering, men det skämt till tjänst som SJ erbjuder idag kan ju inte direkt försämras.
Andra spår: Oppositionen är lika förutsägbar som någonsin. Det är emot befriandet av resenärerna. De ger inga andra lösningar utan vill ha det som idag. Att SJ är försenade på majoriteten av avgångarna och att resenärerna inte ersätts för det verkar inte bekymra dem. Kan det bero på att riksdagsledamöterna åkre gratis med konkurrensutsatta flyg istället för att tvingas resa som folket?
Dysterkvistarna som tror att Ragnarök är i antågande lär få sina magsår uppspräckta när de läser dagens andra goda nyhet: skyarna blir fria för flygning i hela EU. Ännu mer konkurrens! Hujedamej!
"Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen” är ett lustspel i jämförelse med det doftlösa helvete som presenteras på Almqvists & Wiksells förlag."
Sågningen av literaturen inom Svenska för invandrare är ren njutning att läsa. Den påminner mig om ett annat svavelosande epos från tidigare akademieledamoten Knut Ahnlund, som lämnade Svenska Akademien efter att Elfride Jelinek fick deras litteraturpris.
"Ett genomgående drag i Jelineks författarskap är dess uppsvällda volym som står i en förödande kontrast till tunnheten ifråga om idéer och visioner. För att inte tala om mänskoskildring, som (frånräknat rena kroppsundersökningar) är obefintlig, hur långt man än vill sträcka ut gränserna för detta begrepp."
Om jag blir sist i landet att kommentera Monas senaste förslag så borde jag logiskt sett vinna diskussionen.
Mona har föreslagit att vi ska stänga gränsen för export av elektricitet. Idag säljs överskottet av el till andra länder via den nordiska elbörsen. Det innebär att våra effektiva och säkra kärnkraftverk kan exportera el till exempelvis Litauen, så att deras egna osäkra kraftverk i Ignalina blir mindre ansträngt.
Om vi förbjuder elexport sker följande: Kortsiktigt får vi ett överskott av elproduktion i landet, vilket driver ned priserna och ger basindustrin billigare el. De länder vi normalt sett exporterar ren och säker vatten- och kärnkraftsel till får istället köpa brunkolsel från till exempel Tyskland eller naturgas från Ryssland (som då kan stänga av leveranserna för politisk vinning).
På längre sikt innebär överskottet att tre saker kan hända och troligen sker de parallellt. 1) Industrin anpassar sin produktion till den billiga elen. Till exempel minskar de investeringarna i effektiviseringar och ny teknik då den gamla är billig nog att fortsätta med.
2) Kraftindustrin minskar produktionen och minskar investeringen i ny, ren el.
3) Andra länder med mindre folklig opinion för grön el ökar sin produktion av smutsig el.
På lång sikt finns inga vinnare av protektionism. Allra minst miljön och vi i den unga generationen.
Jag avslutar med en låt som alltid får mig på ett bra humör. Inte party, men glad.
Jag har sällan varit så besviken efter ett arrangemang och samtidigt så imponerad av arrangörer och talare. Tidigare ikväll lyssnade jag till Israels ambassadör Benny Dagan som besökte Utrikespolitiska föreningen i Linköping för att tala om den aktuella situationen i regionen.
De dåliga vibbarna startade redan när jag kom till Colosseum på campus. Flera av länets intellektuellt svaga (enligt definitionen "där hjärnan tar slut tar nävarna vid") vänsteraktivister var på plats, liksom ett femtiotal poliser.
På grund av gårdagens attacker mot ambassadören vid hans anförande för UF vid Stockholms universitet så hade säkerheten höjts betydligt. Alla åhörare fick lämna ytterkläder, väskor och allt som gick att kasta (utom skorna) utanför salen. Väl inne flankerades vi av väktare, ett tiotal poliser, flera livvakter och ett gäng civilklädda ordningshållare. Det är sjukt att en ambassadör, en budbärare för en annan nation, ska behöva vara orolig för sin egen säkerhet när han besöker ett universitet.
Trots poliserna och trots att arrangören höll en lång inledning om vikten av en levande debatt så kunde inte de hatfyllda Hamas-apologeterna vara tysta. Så fort arrangören talat färdigt ställde sig en handfull personer upp längst bak i salen och skrek något om Gaza och mördare. Polisen var tydliga men milda i sin hantering av situationen och Benny Dagan kunde inleda sitt anförande.
Men han hann bara en knapp mening innan nästa "debatt=att jag talar"-anhängare började gorma något otydbart. Återigen fick han avlägsnas, till publikens applåder.
Mr. Dagans anförande var, som när jag lyssnat till honom tidigare, saklig och påläst. Tyvärr blev han avbruten några gånger och arrangören fick hota med att kasta ut ordningsstörarna innan de teg. Han beskrev situationen i regionen och förklarade hur Israel tänkt genom konfliktens olika steg. Hans viktigaste poänger, som jag uppfattade dem: - Israel vill ha en lösning med två stater. - Israel vill för att uppnå detta arbeta med Annapolis-processen och har stöd från flera arabländer, liksom FN, EU och USA i detta. - Hamas och Hizbollah agerar proxy för Iran, det innebär att Israel på ett sätt gränsar mot Iran. - Hamas riktar sina attacker mot civila israeler och använder palestinska civila som mänskliga sköldar.
En av de intressantaste retoriska frågorna han ställde var följande: Hamas riktar sig mot Israels civila och använder sina egna civila som mänskliga sköldar. Valet för Israel står mellan att attackera raketskyttarna och få civila palestinska offer, eller att inte attackera raketerna och få civila israeliska offer. "Det är ett val jag önskar att ingen av er här inne ska behöva stå inför." Israel hade absorberat 4000 - 6000 raketer innan de gick in i Gaza under vintern.
Frågestunden blev intressant, men väldigt anti-israelisk. Två personer i publiken drev tesen att det bästa för regionen vore om israelerna (inte bara judar, utan även kristna och druser) lämnade över territoriet till palestinierna och åkte "hem" (ospecificerat var detta var, jag gissar att de avsåg Marianergraven).
Jag upplever att jag stod för kvällens enda fråga som avvek från normen. Efter att ha besökt Sderot och sett resterna av Hamas raketer och efter att ha pratat med unga israeler i min egen ålder om deras ständigt gnagande oro så stödjer jag Israels invasion helt och fullt. Min fråga var varför, när Israel hade försvagat Hamas men inte utplånat dem, valde de att avbryta invasionen. "In short, why did you stop?" Bennys svar var enkelt: eftersom de vill få slut på attackerna mot Israel, men de vill inte ockupera Gaza. De lämnade platsen 2005 och vill inte tillbaks, de vill ha ett självständigt och spirande Palestina. Det är därför samtliga soldater nu lämnat Gaza på nytt.
Den intressantaste frågan och svaret var om inte invasionen av Gaza riskerade att spä på radikaliseringen av gazaborna. Jo, det medgav han att det kunde göra. Det var därför de valt att absorbera tusentals raketer innan under flera års tid. Efter vapenvilans utgång i höstas väntade de fem dagar på att bomberna skulle sluta falla. Det skedde inte och alternativen ansågs då uttömda.
Det roligaste svaret, vars poäng nog undgick många, kom när en tysk utbytesstudent frågade om Israel kunde tänka sig att tyska trupper agerade fredsbevarande vid gränsen till Gaza. Svaret löd i stil med "Israel är ett pragmatiskt land, vi välkomnar alla som vill hjälpa oss. Vi har valt att inte vara eviga offer, vi har valt att gå vidare. Andra väljer att vara eviga offer, generation efter generation, men vi väljer att gå vidare och söka ny lycka." Killen har humor, även om den kanske inte är sådär superpassande för sällskapet.
Flera personer kom fram till mig på vägen ut och berömde mig för att jag vågat ställa en fråga som inte angrep Israel ur den vanliga vinkeln. De uttryckte också sin oro för att jag hade outat mig som israelvän, något som de själva valt att inte göra med tanke på vissa element i auditoriet.
Mitt resonemang för att välja debatten är enkelt. Ingen ska behöva vara rädd för sina tankar. Ingen ska behöva oroa sig för att ha en åsikt. Ett fritt samhälle kan bara överleva så länge debatten lever, när diskussionen tystnar tar våldet över. Även de som omfamnar våldet måste utmanas i diskussion. Genom att provocera dem med frågor och tankar som bryter med deras egna kan två saker hända. Antingen får man till stånd en diskussion och de börjar vandringen tillbaks till platsen där förnuftet råder. Eller så väljer de att blint och dövt hålla fast vid våldet. Och väljer de våldet så vet jag, som bor inom synhåll från polishuset, att demokratins beskyddare både är fler och bättre beväpnade än de någonsin blir.
Väl ute i Colosseum igen var stämningen rätt spänd. Ett gäng demonstranter höll någon bildmanifestation mot kriget i Gaza. Några mönsterföräldrar hade försett sin dotter med en stor bild på lemlästade kroppar, sånt som en åttaåring mor bra av att se.
Några "vänsterintellektuella" valde att inbjuda mig och mina vänner till en öppen och fri diskussion med lockrop som "jävla MUF-as". Jag ropade hej och vinkade glatt, men av rädsla för att ha mött min intellektuella överman gick jag vidare ut i Linköpings-natten.
Kvällen har lämnat mig upprörd och besviken. Universiteten borde ju vara institutioner där intellektet får utrymme att ta vida svängar, där debatten är levande och argument möts med motargument istället för skor. Men vissa människor är uppenbarligen allt för förblindade av hat för att kunna ta till sig en annan sida. Bekräftelse eller död, liksom.
Uppdatering: SvT:s rapport från mötet har mig med mig i bild några sekunder i min snygga gröna ryggsäck, i samspråk med några av samhällets stöttepelare.
De som känner mig vet att jag lätt blir uppspelt men väldigt sällan arg. Eller rättare sagt, jag tror inte någon utanför min familj har sett mig arg på denna sida millenieskiftet.
Men något som driver mig till bristningsgränsen gång på gång är TT:s rapportering från Mellanöstern. Jag klarar inte av att klä känslan i ord, det är en ilska och vanmakt som sköljer över mig.
Bloggen Fred i Mellanöstern ger några exempel och blogg-länkarna längst ned i inlägget ger fler.
SJ, SJ, gamle vän, sjungs det i en folkkär visa. Jovisst, att pendla med SJ mellan Linköping och Stockholm var smidigare och behagligare än att till exempel rida åsna samma väg. Men nu får det vara nog.
Nattens sista tåg till Linköping vad planerat till 21:45. Den tiden skjuts upp gång på gång, vi får reda på att det är tekniska problem med tåget. Betryggande... 22:30 bestämmer de sig för att byta till ett annat tågset. 23:00 avgår så äntligen tåget.
Allt är inte trist. Det nya tåget är ett X2000, med el och internet, som går snabbare och bekvämare än de trista regionaltågen från 60-talet. Men ändå. SJ, SJ, gamle vän, jag har kompisar så det räcker. Det är inte mitt fel, det är ditt.
Uppdatering
Resan hem blev rätt behaglig. Jag roade mig med att titta på S.O.S. Gute på Kanal5.se och läsa Barack Obamas memoarer. Intressant program och en bra bok. Tåget kom till Linköping klockan 01. Jag sprang till bussen, som väntade in tåget.
Efter 3 minuter på bussen gör den en oväntad sväng och jag inser att jag sitter på fel linje. Hoppar av i Valla och promenerar hem. Skulle varit hemma strax efter 12, men anlände runt 02 istället. Så går det när man försöker spara pengar åt andra.
Varning: Det här inlägget bör inte tillskrivas något värde. Jag är man och skriver därför inte som tänkande individ, utan som hjärnlös representant för Patriarkatet. Tänk Borg ur Star Trek.
Det har stormat runt Liza Marklund. Det visar sig att en av Sveriges populäraste författare har diktat ihop en historia och presenterat den som "en sann historia". Avslöjandet kommer från journalisten Monica Antonsson, som beskriver det i en artikel på Dagens Story.
Efter några veckors mediedrev finns det inte mycket att tillägga. Liza har ljugit och that's that. Våld mot kvinnor är fortfarande vidrigt. Boken är fortfarande läsvärd som dramatiskt exempel. Några människor känner sig säkert lurade, men majoriteten bryr sig inte så mycket alls.
Liza vill självklart rentvå sitt namn men väljer det galnaste av all försvar. Nämligen "det är männens fel"-försvaret, populariserat av bland annat Mona Sahlin i höstens riksdagsdebatt. Tina "Fuck You, fuck you, fuck you" Rosenberg springer snabbt till hennes försvar, liksom av någon konstig anledning även Hanne Kjöller.
Men kom igen, tror ni någon utanför den testuggande extremfeminismen går på det? Liza ljög. Hon tjänade grova pengar på sin lögn och kämpade emot när sanningen kröp fram. De tre skribenterna försöker alla skyla över sakfrågan, nämligen att den som tjänar pengar på en lögn under förespegling av att den är sann begår ett grovt moraliskt övertramp.
Och så till motangreppen: Om det nu är män som motarbetar Liza så hårt, varför var det då en kvinna, Monica Antonsson, som grävde fram sanningen? Varför har inte andra kvinnliga författare utsatts för samma hetsjakt? Vad är det som gör att just Liza utsätts för så mycket kritik? Kan det vara att hon skiljer ut sig från andra kvinnor inte genom sin framgång utan genom sin lösa relation till sanningen?
