Jag var först, staten kom sedan!

För något år sedan skrev jag en uppsats åt Arvid Lindmans fond om politikens nya villkor i en digital värld. (Jag vet, internet kom 1994 och är inget nytt för oss födda efter 1980. Men politiker och tjänstemän är ofta äldre.)

Det är kul att se hur mycket av det jag skrev då blivit verklighet nu.

Den första delen av uppsatsen handlade om hur politiker bör (och inte bör) lagstifta kring internet. Under de senaste åren har debatten om fildelning i stort dött ut. En liten tjänst kallad Spotify har gjort sitt till. Liksom skivbolagens beslut att lägga ut musikvideor på YouTube, där Lady Gagas Bad Romance är den mest visade videon av alla. Och med tjänster som Headweb och Voddler är behovet av illegal fildelning inte lika stort. Summa sumarum: genom att lagstiftare och byråkrater hållit på hanen har marknaden löst många av utmaningarna med den nya tekniken.

Den andra delen i min text handlade om hur myndigheter bör dela med sig av sin information. Stockholms stad beslutade att publicera offentliga handlingar i våras, under borgerlig ledning. Och den 1:a juli trädde PSI-lagen i kraft. Målet med lagen är att myndigheterna ska tillhandahålla all information på nätet i format som gör det möjligt att bygga tjänster kring dem. Klockrent! Jonas Lejon påpekar att det inte gått smärtfritt, men riktningen är rätt.

I den avslutande delen av min uppsats skrev jag om hur partier kan lära sig av Chris Andersons bok Long Tail. I korthet handlar det om att attrahera fler väljare genom att attrahera färre till varje förslag. Karl Sigfrids arbete för ett fritt internet var ett då aktuellt exempel. Sofia Arkelstens engagemang för miljön är ett annat, följ henne på Twitter: moderatmat.

Det är kul att veta att jag såg utvecklingen i förväg. Självklart har jag en del spådomar om hur framtiden kan se ut. De återkommer jag till i ett senare inlägg!