Varför så desperata?

De främsta amerka-hatarna återfinns inom den egna nationens gränser. Jag kom att tänka på detta när jag tittade på premiären av Desperate Housewifes. Hela serien osar anti-amerikanism och anspelar på en föreställning om att ett fattigt liv ger nyttigare andlig spis. Det tar några omvägar, men jag ska försöka reda ut mina tankar åt er. (Kanske även åt mig själv, men man ska inte hoppas på mirakel.)

I USA (land of the free, home of the brave) är antalet hemmafruar mångdubbelt fler. Anledningarna till detta är flera och inte endast politiska. Det finns ekonomiska faktorer som påverkar, en hög medelinkomst och låga priser på basvaror, tomter och bensin. Det innebär att fler familjer klarar sig på en enda inkomst. Se till exempel på The Simpsons, trots att de har tre barn, två bilar och en villa så klarar de sig på en inkomst utan att man någonsin hör någon anmärka att det vore konstigt.

Den enskilt vktigaste faktorn är avsaknaden av en jantelag. USA har byggts kring tanken att varje människa har något att bidra med och att den enskildes prestation skall mätas mot honom själv och ingen annan. I vilket annat land skulle man anställa äldre, handikappade och andra för arbetslivet oattraktiva personer som "greeters" på snabbköpet eller över huvud taget anställa dem. (Visst finns det skattelättnader som gör dessa attraktiva, men det skulle inte fungera utan ett samhällsklimat som inte ser människor och arbeten som ovärdiga.)

Den vanliga hemmafrun i USA kör inte någon lyxbil (lyxbil med våra U-lands mått, men inte jämfört med den direkta omgivningen) utan åker i en vanlig SUV eller kombi. De tillhör medelklassen och lever ett liv inte olikt någon annan. Men tyvär är det inte dessa människor som avbildas när hemmafrun gestaltas på vita duken eller i dumburken (den fyrkantiga lådan som ger oss värdelösa program som Big Brother, Days of our lives och Discovery Channel). Istället visar man stereotyper av den lilla minoritet lyxfruar som lever sitt liv i oerhörd rikedom i ständigt uppgående sol, med ständigt städat hem, nyklippt gräsmatta, ett leende på de perfekta läpparna och en äppelpaj på kylning i köksfönstret.

Det är här Desperate Housewifes kommer in i bilden och genom sin aggressivitet subtilt agiterar för ett omkullkastande av amerika och den fria världen. Detta sker genom att man tar stereotyperna från exemplet ovan, skruvar upp allt ett snäpp och tillskriver samtliga en ohygglig olycka. Visst är programmet roligt och troligen är målet inte uttalt ens för manusförfattarna. Men hela serien baserar sig på antagandet om att en kvinna som inte får använda musklerna vid fabrikens maskiner utan istället tvingas ta hand om hemmet alltid blir olycklig. Om det antagandet, som ivrigt propageras av feminazisterna, slår rot bland befolkningen riskerar USA att gå samma mörka öde tillmötes som Sverige. För om inte hemmafruarna finns att ta hand om barnen, de sjuka, fotbollsmatcherna och allt annat som hör civilsamhället till. Vem ska då göra det? Staten?

I Expressen skrev en svensk hemmafru i Kalifornien om det här fenomenet. Läsvärt!