Stackars William

Att ha bott utomlands har sina fördelar. När jag började nian hade jag tentat högstadieengelskan och fick läsa gymnasiets A-kurs istället. Jag hamnade i en riktigt trevlig klass och hade en bra lärare. Dock drog han skämtet "Lady Di, and so she did" ett par gånger per lektion, tills det humoristiska värdet sjunkit under grundvattennivå.

Att bo i Sverige har sina fördelar. I ett land med över nio miljoner människor är sannolikheten att just jag tillhör kungafamiljen så låg som cirka 5/9000000, eller en på 1.8 miljoner. Det för mig in på min tredje glädje.

Att inte tillhöra kungafamiljen har sina fördelar. När mitt hår (som jag en gång i tiden klippte i page) sa tack och adjö var det lite jobbigt. Men med åren har jag kommit att uppskatta andra värden i livet, som soluppgångar, barns lyckliga skratt och glädjen i att klappa söta katter. Och mina vänner och bekanta har inte kommenterat min blottade hjässa annat än i förbigående.

Prins William har det värre. Han bor inte i Sverige. Han har inte bott utomlands. Han är kunglig. Därför handlar den här artikeln om honom och inte om mig. Stackare!