Den kärringen går inte!

Varning: Det här inlägget bör inte tillskrivas något värde. Jag är man och skriver därför inte som tänkande individ, utan som hjärnlös representant för Patriarkatet. Tänk Borg ur Star Trek.

Det har stormat runt Liza Marklund. Det visar sig att en av Sveriges populäraste författare har diktat ihop en historia och presenterat den som "en sann historia". Avslöjandet kommer från journalisten Monica Antonsson, som beskriver det i en artikel på Dagens Story.

Efter några veckors mediedrev finns det inte mycket att tillägga. Liza har ljugit och that's that. Våld mot kvinnor är fortfarande vidrigt. Boken är fortfarande läsvärd som dramatiskt exempel. Några människor känner sig säkert lurade, men majoriteten bryr sig inte så mycket alls.

Liza vill självklart rentvå sitt namn men väljer det galnaste av all försvar. Nämligen "det är männens fel"-försvaret, populariserat av bland annat Mona Sahlin i höstens riksdagsdebatt. Tina "Fuck You, fuck you, fuck you" Rosenberg springer snabbt till hennes försvar, liksom av någon konstig anledning även Hanne Kjöller.

Men kom igen, tror ni någon utanför den testuggande extremfeminismen går på det? Liza ljög. Hon tjänade grova pengar på sin lögn och kämpade emot när sanningen kröp fram. De tre skribenterna försöker alla skyla över sakfrågan, nämligen att den som tjänar pengar på en lögn under förespegling av att den är sann begår ett grovt moraliskt övertramp.

Och så till motangreppen: Om det nu är män som motarbetar Liza så hårt, varför var det då en kvinna, Monica Antonsson, som grävde fram sanningen? Varför har inte andra kvinnliga författare utsatts för samma hetsjakt? Vad är det som gör att just Liza utsätts för så mycket kritik? Kan det vara att hon skiljer ut sig från andra kvinnor inte genom sin framgång utan genom sin lösa relation till sanningen?