Nya stolt men inte nöjd?

I början av 80-talet kom Mona Sahlin in i riksdagen, en av de yngsta för sin tid. Gamla intervjuer tyder på att hon hade visioner och idéer. Det skulle bli ett rött samhälle och en röd jord. Men historien gick inte hennes väg.

Muren föll. Paraboler och fri radio tilläts. Sverige gick med i EU. Marknadsekonomi vann mark och världens fattiga fick råd med mat. Välstånd skapar fred och världen är stabilare idag än då.

Idag skriver Mona Sahlin på SvD Brännpunkt (som brukar vara andravalet när DN Debatt tackat nej) att hon är upprörd, men inte uppgiven. Hennes exempel är hämtade från den senaste tiden, men den övergripande kritiken är samma som vanligt. "Regeringen bedriver inte min politik!" om man ska sammanfatta.

Sen regeringen tillträdde har hundratusentals människor fått jobb. Utanförskapet har minskat. Sjukförsäkringen har gjorts mer trygg och human. Och kampen mot brottsligheten har trappats upp med fler poliser och hårdare straff. Samtidigt har regeringen sparat i ladorna och rustat Sverige inför den kris som tyvärr varit antågande under lång tid. Än så länge har Sverige klarat sig bättre än många andra länder och även om vi kommer att påverkas så kommer vi rida högre i det skummande vattnet än många andra.

Mona Sahlin målar upp en nidbild av vad som skett. Svenska låginkomsttagare har fått miljarder och åter miljarder mer i plånboken, hon får det till att klyftorna ökat. Över 200 000 nya jobb har skapats, vilket i hennes värld innebär att regeringen "inte tog chanserna som gavs i högkonjunkturen". Och så rullar historieskrivningen på, inte gripen ur luften men väl ur Bizarro-världen.

Men Mona sover nog gott. Hon gör ju bara sitt jobb. Det är inte lätt att vara opposition under nuvarande regering.