Först Hizbollah sen Hamas, vänstern stöder mördare

Sommaren 2006 kidnappades två israeliska soldater som patrullerade gränsen mot Libanon av medlemmar i Hizbollah. I somras stod jag på den plats där de båda unga männen, i min egen ålder, överfölls och fördes bort. Israel reagerade som varje stat mån om sina medborgare skulle gjort, de attackerade Hizbollahs läger inne i Libanon och upprättade en säker korridor mellan sig och sina fiender.

Detta var något den svenska vänstern inte kunde tolerera. Att en demokrati försvarar sig mot terrorister och mördare verkar aldrig vara okej för dem. Jag bevittnade själv en demonstration i Linköping där SSU:s dåvarande ordförande Anna "Rallarsvingen" Sjödin fördömde Israels försvarshandlingar, men inte med ett ord fördömde Hizbollah. Tvärtom accepterade hon att publiken viftade med Hizbollah-flaggor.

Dagen innan såg jag för första gången Gaza och besökte staden Sderot, bara några kilometer in i Israel. Min grupp fick träffa vice borgmästaren i staden som bland annat beskrev den oro som alla invånare i staden ständigt kände. En psykolog vi träffade i Jerusalem några dagar senare bekräftade den beskrivningen och berättade att många israeler bär på liknande känslor och trauman. För er som vill få en beskrivning rekommenderar jag en video på YouTube där en ung tjej i Sderot beskriver sin dagliga rädsla för Hamas. Under våren 2008 hade runt 400 raketer skjutis av Hamas in över staden. Terroristerna valde att skjuta dem på morgnar och eftermiddagar när barn och föräldrar var på väg till skolan eller jobbet. Målet: att få mörda så många civila som möjligt.

Min vän Dag Elfström skriver på bloggen Tradition och fason om att vänstern saknar all trovädrighet i mellanösternfrågan. Jag håller med honom, Dag är en klarsynt grabb. I den här frågan i varje fall.

Uppdatering:
Den här videon med en ung tjej som beskriver sitt dagliga helvete på gränsen till Gaza måste ses! En länk i texten gör den inte rättvisa.

"Every day I wake up with a smile, and then I remember where I'm living. And this big stone sits back on my heart every morning. And every day at work I just think I want to hug my brother and sister. I want to speak to my parents, because who knows if something will happen to them before I get home."