Det där med vallåtar, valreklam och annat för att värva röster brukar kunna placeras i två kategorier. Antingen rätt tänkt men fel ändå eller fel tänkt och följaktligen fel utfört. Moderaternas nya tv-reklam hamnar i den tredje, ack så sällsynta kategorin: klockrent!
Varför snacka inkomst, samhällsekonomi och procentsatser när kärnan är så mycket viktigare? Fler jobb behövs för att fler ska kunna bygga sin självkänsla, fler ska få ta helg och fler ska kunna få uppleva kärlek på jobbet. Ett pretentiöst grepp som funkar genom ett mjukt foto, opretentiös framtoning och trevliga skådespelare. Titta och njut!
Självkänsla (jag är en sucker för ambulanser, så mina ögon fuktades faktiskt lite grann)
Jaha, så drar det igång igen. Diskussionen om ifall friskolor ska få gå med vinst eller inte. I Svenska Dagbladet säger en vänsterpartist att vinst i skolan är stöld från eleverna.
Jag är riktigt trött på den här diskussionen. Friskolor får lika mycket pengar per elev som kommunala skolor, ibland till och med mindre. Ändå får eleverna bättre betyg än i den kommunala skolan utan att friskolan gör av med alla pengar. Mellanskillnaden mellan friskolans kostnader och vad kommunen är beredd att betala för utbildningen blir vinsten. Diskussionen borde handla om varför kommunala skolor, i brist på bättre kraftuttryck, suger.
Om man ändå ska diskutera vinster så är det inte vinsterna i friskolebolagen som är det riktiga problemet. Det är ju alla lärares vinstintressen som borde diskuteras då dessa drabbar eleverna oavsett skolform och oavsett årskurs.
Betänk följande liknelse:
En friskola ska inte få göra vinst, enligt vänsterpartiet. Och enligt S ska de bara få göra vinst om överskottet återinvesteras i skolan. Till exempel genom att de köper nya bänkar, utbildar sin personal, köper nya böcker eller liknande. Men ve det företag som gör någonting annat med pengarna de får över.
En lärare däremot får gå med vinst. Att han eller hon kräver mer i ersättning för sitt arbete än de behöver för mat, kläder, fortbildning och annat som är direkt kopplat till arbetet ifrågasätter ingen. Det innebär att kommunala pengar i form av vinst går ner i fickorna på de giriga lärarna. Varför höjer ingen rösten och kräver att lärarna får sänkta löner?
Ett företag är ju bara en form för att samordna flera människors gemensamma intressen. Så om det är fel att företaget går med vinst borde det ju vara fel att människor går med vinst, alltså att de tar in mer pengar än de behöver för sina behov? (Det är just detta som kommunister menar med "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".)
I onsdags blev jag intervjuad av Dagens Opinion i egenskap av riksdagskandidat. Det var en rätt kul intervju med fokus på mig som person istället för mina sakpolitiska åsikter. Kan säkert bli ett bra komplement till andra intervjuer under valrörelsen.
En av frågorna var hur svensk politik förändrats de senaste fyra åren. Jag svarade att Sverige har ställts utan en riktig opposition. De är bra på att klaga men usla på att komma med alternativ.
Point in case är dagens debattdrapa av socialdemokraten Jan Eliasson. För er som inte känner till honom är han vänsterns Carl Bildt (eller en yngre Sverker Åström). Han har varit ambassadör typ överallt, utrikesminister och ordförande i FN:s generalförsamling. Jan kan det där med utrikespolitik. Om vänstern behöver hjälp med ett nytt utrikespolitiskt program så är det till honom de vänder sig. Nestor, grå eminens etc. är den sorts epitet man ger honom när man diskuterar svensk utrikespolitik och internationell socialistisk politik. Han är mannen ur vilken visionen till en rödgrön politik springer.
Manegen är krattad. Låt oss se vad denna gigant har att ge.
1) Valet är viktigt. - Vilket val är inte det?
2) "Tillsammans står mot var och en för sig." - Konkret exempel?
3) "Den borgerliga regeringen leder Sverige i en riktning som oroar." - Inga konkreta exempel, bara en mening som ska skapa oro hos läsaren.
4) Sverige var ett idylliskt land att vara stolt i fram till 2006. Men eftersom det finns ett privat barnsjukhus i Stockholm är landet raserat. (Hellre alla barn i kö än att något barn blir friskt före de andra...)
Och nu till utrikespolitiken, det område man ändå väntar sig att han ska skriva om:
5) Carl Bildt låter FN-ambassadören tala till generalförsamlingen, istället för Bildt själv.
6) Carl Bildt driver en one man show. - Se punkt 5...
7) Utlandssvenskarna i Kaliningrad kan inte rösta på sitt konsulat längre. Ergo: Sveriges röst i världen har tystnat.
Inte ett enda ord om vad Jan Eliasson, socialdemokraterna eller de rödgröna konkret vill göra. Vill de återöppna konsulaten? Vilka fler städer ska få konsulat och varför?
Vill Jan som utrikesminister driva en many men show genom att själv hålla alla anföranden i internationella sammanhang?
Vill Jan öka eller minska samarbetet inom EU?
Vad vill Jan med insatsen i Afghanistan?
Sverige förtjänar en opposition. Inte bara ett par tusen sura heltidspolitiker som bara grinar, skriker och klagar.
För några dagar sedan fick jag upp ögonen för BIOS-brickan. En plastbricka/dekal med texten "GSM/3G avstörning" som läggs vid batteriet i en mobil för positiva effekter på kroppens chakran, currylinjerna på arbetsplatsen etc. Mitt blod börjar koka när jag läser vad charlatanerna bakom lurendrejeriet skriver. Än argare blir jag när jag tänker på vilka som betalat för skräpet. Men mer om det senare, när jag har samlat på in namn, intervjuer och summor.
Därför får Carin Jämtin och sossarna i Stockholm priset för dagens dummaste: Könsneutrala toaletter.
Jomen, tjena. Det låter ju som en toppenidé om man vill riva könsnormer, genusstrukturer och invanda tankemönster kring manligt, kvinnligt och queert. Och det är ju vad Pride-veckan handlar om.
Jag har bara en invändning och den räcker faktisk: Vilken (social eller biologisk) tjej vill sitta på en till sista kvadratmilimetern nedkissad toalettring?
Idag skriver Konsumentföreningen (som företräder mig som konsument men aldrig bett mig om lov) att regeringen måste sätta ett målför det svenska matavfallet. Sommarens mest missriktade kritik, kanske?
Konsumentföreningen har haft två alternativ för att profilera sig själva som en "aktiv förening" som "ser problemen i samhället" och "står på konsumentens sida" och "driver på för en bättre situation för Sveriges konsumenter". 1) Detta är posörens val, då den har lite effekt men stor synlighet. Man skriver bara en debattartikel i SvD där man kräver att tredje part (regeringen i detta fall) ska agera i en fråga som inte berör dem. Metoden är riktigt effektiv, för man kan återkomma varje år (halvår, kvartal) med en ny debattartikel där man ondgör sig över att den utsedda syndabocken inte agerat (och har de gjort något så har de "inte agerat tillräckligt kraftfullt").
2) Detta är det effektiva valet för den som vill få till en förändring. Man riktar kritiken först mot handlarna som inte tagit tag i problemet, trots att de vetat om det. Sedan ger man en skopa av sleven åt konsumenterna som inte satt sig in tillräckligt. Därefter arrangerar man ett seminarium i frågan dit man bjuder in representanter för handeln, konsumenterna (varför inte Konsumentföreningen?), producenterna, transportörerna/logistikerna och avfallsindustrin där man diskuterar problematiken för att ta reda på hur problemet egentligen ser ut. Man ligger på Handelns Utredningsinstitut som får kartlägga problemet, då de har större resurser till förfogande än föreningen. Slutligen tillsätter man en arbetsgrupp som jobbar med problemet.
Vidare kan man instifta ett pris till "Årets Spara" och "Årets Slösa" samt "Årets innovatör" till de som minskat slöseriet mest, minst och på finurligast sätt. Det kan delas ut på någon miljö- eller handelsgala. Sedan kan man tillsammans med Håll Sverige Rent, Hushållningssällskapet, Naturskyddsföreningen eller liknande ta fram en kampanj som informerar konsumenterna om hur de minskar sitt eget slöseri.
Det senare alternativet innebär ett större arbete för Konsumentföreningen, men skulle ge en verklig förbättring och fokuserar på att lösa problemet på den arena där problemet finns. Nämligen i butiken.
Som synes är alternativ 2 det som Konsumentföreningen borde ha valt. Om de inte bara varit mediekåta posörer. (Det kan också vara så att de helt saknat förståelse för hur förändingar kommer till stånd och hur politiska beslut fattas.)
En brasklapp skall dock läggas in. Om den oskyldiga syndabocken (tautologi?) saknar ryggrad och likt Jesus påtar sig all världens synder så kan det hända att man genom alternativ 1 får syndabocken att utföra allt i alternativ 2. Då är man fortfarande en lat posör, men man har i varje fall fått till stånd en förändring (som man sen kan ta äran för i en följetong av nya debattinlägg där man klagar på att syndabocken ändå "gjort för lite för sent").
För något år sedan skrev jag en uppsats åt Arvid Lindmans fond om politikens nya villkor i en digital värld. (Jag vet, internet kom 1994 och är inget nytt för oss födda efter 1980. Men politiker och tjänstemän är ofta äldre.)
Det är kul att se hur mycket av det jag skrev då blivit verklighet nu.
Den första delen av uppsatsen handlade om hur politiker bör (och inte bör) lagstifta kring internet. Under de senaste åren har debatten om fildelning i stort dött ut. En liten tjänst kallad Spotify har gjort sitt till. Liksom skivbolagens beslut att lägga ut musikvideor på YouTube, där Lady Gagas Bad Romance är den mest visade videon av alla. Och med tjänster som Headweb och Voddler är behovet av illegal fildelning inte lika stort. Summa sumarum: genom att lagstiftare och byråkrater hållit på hanen har marknaden löst många av utmaningarna med den nya tekniken.
Den andra delen i min text handlade om hur myndigheter bör dela med sig av sin information. Stockholms stad beslutade att publicera offentliga handlingar i våras, under borgerlig ledning. Och den 1:a juli trädde PSI-lagen i kraft. Målet med lagen är att myndigheterna ska tillhandahålla all information på nätet i format som gör det möjligt att bygga tjänster kring dem. Klockrent! Jonas Lejon påpekar att det inte gått smärtfritt, men riktningen är rätt.
I den avslutande delen av min uppsats skrev jag om hur partier kan lära sig av Chris Andersons bok Long Tail. I korthet handlar det om att attrahera fler väljare genom att attrahera färre till varje förslag. Karl Sigfrids arbete för ett fritt internet var ett då aktuellt exempel. Sofia Arkelstens engagemang för miljön är ett annat, följ henne på Twitter: moderatmat.
Det är kul att veta att jag såg utvecklingen i förväg. Självklart har jag en del spådomar om hur framtiden kan se ut. De återkommer jag till i ett senare inlägg!
Vi är många som gång på gång utsätter oss för resor med SJ. Stolarna är bekväma, kaffet är gott och personalen är oftast mycket trevlig. Men resan tar nästan utan undantag längre tid än vad som anges på den biljett man betalat grova pengar för.
Jag har under mina år som pendlare och yrkesresenär råkat ut för de mest skiftande orsaker till att tåget anländer efter tidtabell. Det finns konspirationsteorier om att ursäkterna dras ur en tombola placerad hos SJ:s trafikledning i Stockholm.
Konspiration eller ej, förseningarna är här för att stanna. Kan man inte leva utan dem får man leva med dem istället. Därför, käre medresenär, finns här nedan en bingobricka med de vanligaste ursäkterna som tidsfördriv i din tröstlösa väntan!
En spelplan per resa, annars blir det på tok för lätt!
Dagenssnackis i något hörn av världen har varit att Tomas Östros gråter krokodiltårar och känner sig stött i kanten. Orsaken är att Mats Odell kallat de Rödgrönas förslag att gödsla kommunerna med pengar för "Tobleronepolitik" eftersom de "tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket."
"Tobleronepolitik" - det är nog det roligaste nålsticket hittills i valrörelsen. I konkurrens med Göran Hägglunds matprogramsliknelse från deras kommundagar.
Eftersom anfall är bästa försvar går socialdemokraterna upp i högvarv. Det ropas om kristna högern, det gråts tårar över kränkningarna och det ursäkter utkrävs.
Så låt oss se hur snövitt Socialdemokraternas track-record är:
Detta är taget ur minnet, så listan är långt ifrån fullständig.
1985
Socialdemokraterna ville väldigt gärna vinna valet. De rekryterade den socialistiske reklamfilmaren (tänk på den logiken en stund) Roy Andersson som filmade en reklamsnutt i bästa halmgubbe-format. Straw man argument kallas debattinlägg som beskriver en nidbild av motståndaren i hopp om att denne ska försvara "halmgubben" som ställts bredvid honom. Så stolta över denna film är de att S lagt upp den på YouTube.
Men nej, det är Odell som ska skämmas för att han började.
2005
SSU har kongress i Linköping och jag beger mig dit för att se hur en sådan går till. Plenumdebattens absurditeter sparar jag till ett annat inlägg. Men i foajén till salen finns ett mörklagt rum där SSU byggt upp ett skräckkabinett med nidbilder på Alliansens ledare. Fredrik Reinfeldt som varulv var den bild som fick störst genomslag.
Men återigen, det är Mats Odell som startat smutskastningen.
2006
En av tjänstemännen på socialdemokraternas partihögkvarter skickade ut mail till redaktioner över hela landet med lögner om Fredrik Reinfeldt i syfte att starta en medial granskning som aldrig skulle ta slut eftersom inget gick att bevisa. Och brist på bevisad oskuld är ju detsamma som skuld.
Men återigen, det är Mats Odell som passerat gränsen.
2008
Den 11 november intervjuas Mona Sahlin av Sveriges Radios Ekotredaktion. Hon beskriver Alliansens arbetslinje som "satanisk". Den förefaller alltså vara satans verk.
Men självklart är det Mats Odell som för in retorik från den kristna högern i USA.
2009
Transportarbetareförbundet lanserar en kampanj där Alliansen karikeras som aliens, utomjordingar, sända till jorden för att förstöra för vanligt folk.
Men återigen, det är Mats Odell som sänkt ribban för det tillåtna, öppnat kranen till avloppet och sänkt nivån i debatten.
Jag avslutar med en sedelärande historia i musikalisk form:
Något riktigt spännande håller på att hända i Sverige. Fackförbund och arbetsgivare förhandlar just nu om nya löneavtal i snart sagt alla branscher. Ett par miljoner löntagare och många hundra tusen företag runt om i landet påverkas av hur förhandlingarna går.
Och, tänker du, det här händer väl ändå rätt regelbundet?
Nej, säger jag, den här gången finns det en stor skillnad. För första gången sedan det vi kallar "den svenska modellen" infördes är det parterna själva som gör upp om reglerna utan köpta politiker. Det är stort!
Majoriteten av avtalsrörelserna har genomförts med fackets eget parti i regeringsställning. Vid något tillfälle har en borgerlig regering styrt, men inte en så pass sammanhållen eller samkörd regering som denna gång.
Vad innebär det i praktiken?
- Parterna (arbetsgivarna och facket) kan för en gångs skull förhandla på någorlunda lika villkor.
- Facket kan inte hota med att beställa lagstiftning från sin regering om de inte får igenom vissa krav.
- Regeringen kan fokusera på de större frågorna om sysselsättning, istället för en massa käbbel om enskilda avtal i vissa branscher.
Det blir lite mer av en fair fight, liksom!
Och så invändningen "vad menar du med köpta politiker?"
- Socialdemokraterna grundades av fackförbundet LO.
- LO besitter flera tunga poster i partiledningen.
- LO titulerar flera av de folkvalda parlamentarikerna som "sina riksdagsmän".
- LO har i tidigare valrörelser givit socialdemokraterna närmare 500 miljoner kronor i direkt och indirekt stöd till valkampanjerna.
- Tack vare de stora donationerna har de kunnat köpa lagstiftning av regeringen när löneförhandlingarna inte gått deras väg. LAS (sparka kidsen först-lagen) och MBL (facket bestämmer över ditt jobb-lagen) är två exempel.
Så det ska bli kul att se hur lönerörelsen förlöper när ingen av parterna kan köpa sig politiska fördelar!
Idag drog Lars Ohly igång sin valkampanj. I sitt anförande vid valupptakten i Fagersta sträckte han ut en hand till de äldre genom att föreslå äldreomsorgsutvecklingscentrum.
En notis: Det är en vågad strategi att rikta sig till den del av väljarna som ännu minns kommunismens härjningar under förra århundradet!
Förslaget går ut på att inrätta en sorts universitetssjukhus för äldromsorgen. Där ska forskning på ske parallellt med vård av äldre. Jag har försökt hitta information om själva förslaget, men bara funnit en artikel i Expressen. Så kanske är något av de påståenden jag refererar felaktiga.
Men förslaget är konstigt på flera sätt: 1) Lars hävdar att "otympligheten i begreppet motsvaras inte av någon obegriplighet i innebörden". Jo, tyvärr finns det faktiskt otydligheter. Redan idag sker forskning i geriatrik (läran om åldrandets sjukdomar) vid landets universitetssjukhus. Så vad är det som ska tillföras? Hur ska det finansieras? Vem ska ansvara för samordningen? Vilka forskare stödjer förslaget? Har de ens tillfrågats om idéen?
2) Sjukhusen ska bedriva äldrevård. Jag utgår från att de som mejslat fram förslaget har basala kunskaper om svensk sjukvård och därför är medvetna om geriatrikens existens. Därför kan jag bara förstå det som att äldreboenden ska flytta in på sjukhusen. Det är vanskligt eftersom omsorg och vård av äldre är skilda saker. Grovt kan man säga att omsorgen handlar om att understödja en frisk tillvaro och att vården handlar om att bota ett sjukt tillstånd.
3) "Till att börja med ska en handfull sådana centrum byggas runt om i landet". Redan idag bedrivs geriatrisk forskning på (minst) sju olika platser i landet.
4) Tyvärr är forskning om äldre inte något populärt område. Faran med att mäta framgången i antalet platser forskningen bedrivs är att en kritisk massa inte uppstår på någon av platserna. Så ser det till exempel ut inom den statsvetenskapliga forskningen (det bästa exemplet jag kommer att tänka på) där verksamheten är utspridd över snart sagt alla universitet och skogshögskolor. Samlar man kompetensen på några få ställen förenklas utbytet mellan de olika forskargrupperna och nya frågor uppstår när de möts. Enligt statsvetare jag pratat med är det en viktig orsak till att Sverige saknar internationellt intressanta publikationer inom statsvetenskapen.
5) Vid Linköpings Universitet finns NISAL (Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande) som tidigare hade det betydligt enklare namnet Tema Äldre. Känner ingen inom VPk till deras mångåriga och tvärvetenskapliga forskning runt just äldre och åldrande. Hur kommer centrets verksamhet att påverkas om det istället ska delas upp på (minst) fem olika orter i landet?
6) Varken finansiering, organisation eller stöd från de andra i oppositionen finns. Ännu ett vänsterexperiment således.
7) Och den "orättvisa" skillnaden i beskattningen på pensionärer verkar Ohly inte ha berört heller. Då är det bra att Alliansen tagit tag i frågan med en tredje skattesänkning för pensionärer.
Det finns mycket att kritisera George W Bush för. Tortyren på Guantanamo, bristande exit-planering vid befrielsen av Irak och stora budgetunderskott. Men han är den människa på jorden som har befriat flest araber från diktatur och för detta bör han hyllas!
Obama hade viss medvind när han tillträdde som president. Change och hope är starka ord uppenbarligen. Men sen dess har han mest valsat runt i klaveret.
Idag skriver SvD:s ledarredaktion om hur Vita Huset ber om ursäkt för att deras utrikesdepartement talat klarspråk om den galna diktatorn Khadaffi.
I sitt inagurational adress sade Obama "we will reach out a hand if you are willing to unclench your fist". Jag rös av njutning när jag hörde den meningen. Poetiskt och tydligt. Tyvärr har resultatet mer blivit along the lines of rubriken på detta inlägg.
Riksdagens hemsida är fantastisk. Där kan man direkt se vem som röstat för/emot vad och läsa debatter i kammaren. Jag har försökt göra samma sak på Europaparlamentets sida... med något mindre framgång. Så vem som röstat för och emot har jag inte lyckats luska ut och jag måste därför skriva att "EU har beslutat", trots att jag vill skriva "parlamentariker X och Y i EU-parlamentet har röstat för och emot".
Idag fick Europas kvinnor en rejäl känga i ansiktet, invirad i jämställdhetens täckmantel. Parlamentets kvinnoutskott röstade för en utökad föräldraledighet. Bra så, att föräldrar kan vara hemma med sina nyfödda barn utan att förlora inkomst eller jobb är rätt grundläggande för en välfärdsstat.
Men samtidigt röstade man för att de första sex veckorna är olibgatoriska för mamman. Det är ju helt tok-nipprigt! Hur tänker de? (Eller vänta, jag inser precis hur de medeltida parlamentarikerna tänker.) Att vänsterpartiets Eva-Britt Svensson som ordförande i utskottet jobbat emot förslaget är bra. Att hon inte lyckats få bort skrivningen är förfärligt.
Som vanligt är frågan inte avgjord. Den ska baxas igenom parlamentet först. Men eftersom parlamentet består av en samling konservativa knökar från det jämställda Italien och det avskristnade Polen (Som Borat skulle sagt: NOT!) lär det ju klubbas igenom utan motstånd annat än från de nordiska parlamentarikerna. Sen ska det klubbas av Ministerrådet där Nyamko Sabuni kommer få ett hästjobb med att stoppa fait accompli.
Att låta föräldrar vara hemma med sina barn är toppen. Att fjättra mammor vid spisen är botten. Tack och godnatt, liksom!
Jag blir så trött varje gång jag läser om intelligent design och annan kritik mot Darwins lära. Efter lite resonerande fram och tillbaks kommer de till slutsatsen att det inte finns tillräckliga bevis för evolutionen ännu.
Det senaste exemplet kommer från tre debattörer på Newsmill. Kritiken är densamma som vanligt.
"I ljuset av aktuellt kunnande och analys inom biologiska discipliner står Darwins teori om arternas uppkomst fortfarande obevisad."
Låt oss se hur kritiken låtit genom tiden Darwins ursprungliga studier publicerades i mitten på 1800-talet. Han kritiserades direkt vid lanseringen. I en debatt mellan Darwins supporter Thomas Huxley och Samuel Wilberforce frågar Wilberforce om Huxley är släkt med aporna på fadern eller moderns sida. Underförstått: Om inte ens denna enkla fråga kan besvaras så är teorin inte mer än fantasier och mer fakta behövs.
Gregor Mendels studier av ärftlighet och genetik publicerades också i mitten av 1800-talet, men föll i glömska till år 1900. Men även Mendel blev kritiserad. Den mest inflytelserika kritiken kommer från Fischer (1936) som avslutar sin artikel med
"Only a succession of publications, the progressive building up of a corpus of scientific work, and the continuous iteration of all new opinions seem sufficient to bring a new discovery into general recognition."
Efter en rad stapplande upptäckter publicerade Watson och Crick 1953 den första modellen av DNA:s dubbelhelix och ett decennium senare förklarades den genetiska kodens uppbyggnad. Därefter har 60 år av genetiska studier visat hur förändringar i gener leder till ärftliga förändringar och hur dessa sedan kan infogas i det evolutionära teoribygget.
Men skeptikerna fortsatte att hävda att det saknas tillräckliga bevis. Läs exempelvis Michael Dentons bok "Evolution - a theory in crisis" från 1986.
Vid millennieskiftet tog så mänskligheten ännu ett enormt kliv framåt. Hela den mänskliga arvsmassan kartlades, bland annat i HUGO-projektet. Vi vet inte vad alla delar betyder, men hela koden finns där att analysera. Innan dess har musens, bananflugan och en liten nematods arvsmassa kartlagts.
Fortfarande återkommer samma kritik. Det finns inte tillräckligt med bevis.
Okej, säger jag, upp till bevis då! Vad mer kräver ni? Vilka ytterligare bevis krävs för att ni ska bli nöjda? Vilka fler resultat behöver ni se? When is enough enough?
1996-97 bodde jag i USA. Det var ett kul år, inte minst eftersom jag hade gott om tid att bli en bättre jonglör och enhjulingcyklist. Och det inte minst tack vare mina superföräldrar som offrade nästan varje fredagkväll på att köra mig till den lokala (en halvmil bort) jongleringsklubbens träningspass.
Jag lekte med Google Street View när det släpptes för något år sedan. Det var kul, men trist att bara se delar av San Francisco. För någon vecka sen släpptes Street View till min iPhone och det var kul att gå runt i Linköping. Men det bästa upptäckte jag ikväll när jag såg ett inlägg om OS-tjänsten när jag (vilket borde skett mycket tidigare) insåg att man kan bädda in Street View på sina egna sidor.
Så med mindre än två minuters arbete kan jag nedanför presentera huset vi bodde i på Gridley Road i Cleveland. Granen är större än då, men det runda fönstret ovanför dörren är kvar. Där innanför hade vi en bokhylla med resguiderna och kartorna vi skaffade under året.
Jag tycker att vår värld är fantastisk och det här är ett bevis!
På bloggen Fred i Mellanöstern hittar jag dagens tokighet, som de kommenterar med den äran. En tidigare professor vid KTH (så glad jag är att ha läst vid LiTH) vill att universitetet bojkottar forskare från Israel.
Problemen är två: 1) Människor är inte sitt land eller sitt ursprung. 2) Forskning är inte politik.
1) Det är alltid fel att dela upp människor i grupper beroende på något gemensamt drag. Bara för att en person är född i ett visst land, har en viss tro, eller har något annat gemensamt med andra människor innebär inte att han eller hon är identisk med alla andra. En kristen, 20-årig, homosexuell, svensk hårdrockare har rätt lite gemensamt med en kristen, 60-årig, pensionerad gift kvinna på Sri Lanka. Samma sak gäller för forskare från ett visst land.
2) Forskningen och forskare måste få utvecklas utan politisk styrning. Framsteg inom vetenskapen bryr sig inte om landsgränser eller politiska majoriteter. När man hindrar forskare från att mötas och utbyta idéer med varandra gör man världen till en sämre plats. Eller i bästa fall till samma plats som den är idag. Men världen är inte färdig, all kunskap är inte funnen och jag vill inte att några tokstollar ska hindra att jag dör i en bättre värld än den jag lever i idag.
Två argument jag väljer att inte utnyttja: A) "Varför inte bojkotta forskare från riktiga skitländer som Kuba, Iran, Burma, Kina eller Eritrea?" (Även om kravet "Era forskare är bara välkomna om Dawit Isaak sitter på samma plan" vore coolt.) Det här är spel på fel planhalva, där man ger efter och diskuterar i vilka fall bojkott är rättfärdigat. Det är aldrig rätt. B) "Sverige skulle förlora på att inte ha utbyte med världens (näst) främsta land inom teknisk forskning." Jag ser inte universitet som institutioner som arbetar för det egna landets bästa. Forskningsframgångar ska inte vara till för att göra det egna landet rikt, i någon mån på andras bekostnad. Vetenskaplig utveckling är universiell och universiteten har sedan länge kastat av sig nationsgränsernas ok. Det man kommer fram till i Linköping kan förfinas eller appliceras i Luleå likväl som i Boston eller Tel Aviv. Och börjar man resonera i pengar hamnar man i en diskussion om vad som är en acceptabel förlust för ett visst mål. Jag köper inte premissen.
När jag var yngre hade jag få vänner och mycket fritid. Det gjorde mig till en riktig fena på jonglering. Nu var det ett antal år sedan jag tränade ordentligt och den här videon visar att jag har en hel del kvar att lära.
Tricken med tre bollar fiar jag, men inte lika flytande som i filmen. Tricken med fyra bollar går nog att lära sig. Men grejerna han gör med fem bollar är lögn att lyckas med, bara den inverterade fontänen (när han byter riktning på bollarna, 1:59) är grymt svår. Resten är fysiskt omöjligt!
I tisdags utsågs Birgitta Ohlsson till ny EU-minister. Jag jublar väl inte av glädje direkt, hon har gjort ett rätt blekt intryck på mig genom åren. Att profilera sig genom att vilja förbättra tredje världen och kritisera sitt eget parti/regering kan snart sagt vem som helst göra. Men uppenbarligen har hon bra kvaliteter eftersom personer som är bättre ledare än jag själv (Fredrik och Björklund) vill ha med henne i sitt lag.
Dagens artikel i Expressen visar dock hur långt vi ändå har kommit i Sverige. Det tog nästan två dygn innan en ensam kristdemokratisk riksdagsman vädrar den föga oväntade invändningen att ministern borde ha tackat nej eftersom hon är gravid.
Att det fortfarande finns folk som tycker som han är trist, men det kommer vi få leva med länge. Det intressanta är alltså inte vad vi ser, utan vad vi inte sett. Den nya ministern blev inte en man eller en icke-gravid kvinna. Birgitta Ohlsson tackade inte nej eftersom hon var gravid och hennes man bett henne ta ett annat jobb. Uttalande kommer inte från någon högprofilerad politiker, som hennes nya kollega Göran Hägglund. Fler artiklar har handlat om hennes övriga brister än om att hon väntar barn. Inga ledarsidor (jag har dock inte hunnit kolla Dagen) har påpekat att graviditet är oförenligt med ministeruppdrag.
Jag kan fortsätta med fler exempel. (Nej, jag kommer egentligen inte på fler just nu men påståendet får mig att framstå som smartare och mer påläst än jag egentligen är.) Poängen är att vi har kommit riktigt långt med jämställdheten i Sverige. Det är inte perfekt, det finns mycket kvar att göra. Men vi är på rätt väg.
Idag har varit en såndär sällsynt bra dag. Den började tidigt, innehöll flera utmaningar och avslutades med goda vänner. Det är sådana dagar man vill ha fler av, helst i en lång rad. Här följer tre tips på hur du kan få en bättre dag. Varje dag.
1) Sov inte bort dagen Att sova sina åtta timmar skönhetssömn kan vara skönt. Jag brukar försöka unna mig det en gång i veckan eller så. Idag var inte en av de dagarna. Klockan 06:30, innan prosten vaknat för högmässan, ringde mobilen och meddelade att en ny dag var i antågande.
Den tidiga uppgången gjorde att jag hann kolla bloggar, Facebook, Twitter och dagstidningarna i lugn och ro. Sen satte jag mig i bilen och styrde mot Katrinebergs kursgård utanför Katrineholm där ett 20-tal unga muffare knappt hade hunnit i säng. När mitt kurspass började 09:30 hade jag redan hunnit se solen gå upp över Östergötland, lyssna till Morgonpasset och ta mina första koppar kaffe.
2) Utmana dig själv Även den vardagliga lunken kan göras omväxlande. Det finns alltid något av det du gör idag som du kan göra bättre imorgon. Programmera med färre rader kod, göra kunderna nöjdare vid varje försäljning, få dina kursdeltagare att växa lite mer eller helt enkelt prova ett nytt grepp på det du är van att göra.
Med kort varsel hade jag engagerats av Moderat Skolungdom för att drilla deltagarna på deras spetsutbildning i debatteknik. Efter att ha tittat igenom mitt lager av presentationer och alla anteckningar från tidigare kurspass kände jag att det inte riktigt brann inom mig. Det fanns en liten gnista, men den flammade aldrig upp. Så jag beslutade mig för att lämna allt det gamla hemma, förutom fyra ord på ett papper, och bygga helt nya lektioner utifrån dem. Förnyelse, liksom.
Det gjorde resan till Katrineholm roligare än på länge! Hela vägen satt jag och tänkte på formuleringar, försökte komma på nya knep, variera min arsenal av tips och sätta upp nya mål för eleverna. När jag kom fram till kursgården var jag riktigt uppe i varv och hjärnan flödade av idéer.
3) Hjälp andra att växa Det är en härlig känsla när man på kvällen summerar dagen och inser att man har förändrat andra människors tillvaro. Även om man inte har räddat liv så finns det en tillfredsställelse i att veta att några kunder har en mobil och ett abbonemang som förbättrar deras mobila upplevelse, att någon av ens vänner har fått hjälp i ett dilemma eller att några av ens elever nu på kvällen kan någonting de inte kunde vid frukosten.
Under fyra timmar utbildade jag kursdeltagarna i hur man når framgång i debatter. Teori blandades med övningar och anekdoter. Vissa delar gick inte så lysande som jag hade önskat, vilket innebär att jag nu vet hur jag kan bli ännu bättre nästa gång. Andra delar kändes däremot klockrena och finns nu nedskrivna i en av mina svarta anteckningsböcker.
Roligast av allt var att se hur deltagarna utvecklades under kurspasset. Det var inga världsomvälvande händelser, men flera personer fick utforska omedvetna talanger och alla fick insikt om hur de kan analysera och dra lärdomar ur sina framtida debatter.
4) Varva arbete med fritid Som ideellt engagerad är det ofta svårt att skilja fritiden från det ideella engagemanget. Fotbollsspelarna pratar gärna fotboll även utanför planen och vi politiskt engagerade är rätt enkelspåriga vi med.
Jag gav bort min TV för över ett år sedan, så därför tänkte jag använda MUF-lokalen som TV-rum inför kvällens partiledardebatt. Tack vare Hanna ändrades planerna och jag åkte istället hem till henne och hennes Ambilight-TV. Kvällen slutade med att vi alla (Olivia och Alex W var också där) satt med våra laptops och mobiler för att hålla koll på Twitter och Facebook under debatten. På så sätt kunde vi dela upplevelsen med tjogtals fler av våra vänner och bekanta. Det blev en riktigt trevlig avslutning på en riktigt härlig dag!
Det blev ett sentimentalt inlägg så avslutningsvis, på ett helt annat ämne: Köp inte billig energidryck, köp Red Bull! Då hjälper ni fantastiska människor som Felix Baumgartner.
Morgonens utfrågning av Mona Sahlin i Gomorron Sverige har spridits som en löpeld bland mina moderata kompisar. Med rätta. Det är en tuff utfrågning med en rejäl sågning på slutet.
Det brummar som en liten humla i mitt bröst, som Ernst skulle sagt. Men det är inte för att Mona får sina fiskar varma, utan för sättet hon får det. Programledaren Alexander Norén vill jag se mer av framöver.
Några saker som jag gillar: - Grafiken! Vid två tillfällen hänvisas det till grafer och tabeller som läggs in i bild. Det tydliggör alternativen. - Humöret! Alexander ler, skrattar och ställer frågorna på ett lekfullt sätt. Det är ett fruktansvärt knep eftersom man som intervjuoffer inte kan framstå som sur, tråkig eller upprörd samtidigt som det är väldigt svårt att le och leka med när hjärnan jobbar på högvarv för att hitta det perfekta svaret. - Rävsaxarna! Efter att ha visat tabellen över hur mycket olika grupper tjänat med Alliansen kommer frågan "Hur mycket vill du ta från dem?" Varje svar annat än "Inget" blir automatiskt fel svar.
En sak jag saknar - Följdfrågorna. I svensk media finns det inget program där en fråga reds ut tillräckligt långt. Både här och i Ekots Lördagsintervju (flaggskeppet bland intervjuer) får de intervjuade frisedel efter tre upprepningar. Ett annat sätt att göra det visas här.
Det känns verkligen uppfriskande med en trevlig, men ändå hård utfrågning. Jag vill se fler såna här utfrågningar av båda blockens företrädare. Då blir det roligare att vara politiskt intresserad.
Igår kom ett kul litet utspel i min inbox. SSU och Ung Vänster vill jättegärna ha tillbaks värnplikten.
I veckan håller Folk och Försvar sin årliga konferens i Sälen. Självklart måste varje organisation med självaktning göra ett försvarsutspel. Det kan handla om att man vill ha fler soldater i Afghanistan
Så några saker man ser och inte ser i pressmeddelandet: Man ser att: - Första meningen handlar om att de egentligen är oense i försvarspolitiken.
Man ser inte: - det unga vänsterexperimentens tredje ben, Grön Ungdom. Kanske har de fullt upp som femte hjul? - något gemensamt förslag om Afghanistan, eller någon endaste av de avgörande försvarspolitiska frågorna. Se punkten som man ser ovan för förklaring... - något resonemang om varför det är bra att tvinga killar och tjejer att slåss mot sin vilja.
Det känns alltid roligt när mina idéer hörsammas av kloka människor. Idag är det Lotta Edholm från Folkpartiet som lanserar ett skönt förslag. Såhär skriver hon om målet för Stockholms stads arkiv och dokument:
"Utgångspunkten kan inte vara någon annan än att alla allmänna handlingar och alla data som kommunen producerar och som inte berör enskilda individer, med tiden ska vara tillgängliga via internet."
Det är precis det här jag skrev om för Arvid Lindmans fond förra året och även i Svensk Tidskrift. Jag hoppas att de inte bara gör materialet tillgängligt utan anstränger sig för att presentera det i lämplig format så att andra kan göra häftiga saker med informationen. När jag fortsätter läsa artikeln visar det sig att det är just vad man planerar:
"Om datakällorna istället publicerades i öppna format skulle kreativa medborgare kunna undersöka samband som tjänstemän och politiker aldrig funderat över. Och entreprenörer skulle kunna använda informationen för att skapa tjänster som ligger utanför den kommunala kärnverksamheten. Under januari kommer London att publicera 200 samlingar av kommunal data för att öka insynen i verksamheten och erbjuda råmaterial till internetentreprenörer. Stockholm borde förstås redan ha gjort detta."
Min första tanke är en bättre version av Hemnet där man, med stöd av stadens data, kan leta efter bostad i områden med lagom trafik, tillräckligt nära (eller långt) till barnomsorg, strövområden och liknande. Det finns hundratals andra roliga och bra användningsområden för den här informationen. Det kommer bli otroligt intressant att följa vad som händer sen!
Grattis, Stockholm, ni har tagit ett steg närmare framtiden!
