På bloggen Fred i Mellanöstern hittar jag dagens tokighet, som de kommenterar med den äran. En tidigare professor vid KTH (så glad jag är att ha läst vid LiTH) vill att universitetet bojkottar forskare från Israel.
Problemen är två:
1) Människor är inte sitt land eller sitt ursprung.
2) Forskning är inte politik.
1) Det är alltid fel att dela upp människor i grupper beroende på något gemensamt drag. Bara för att en person är född i ett visst land, har en viss tro, eller har något annat gemensamt med andra människor innebär inte att han eller hon är identisk med alla andra. En kristen, 20-årig, homosexuell, svensk hårdrockare har rätt lite gemensamt med en kristen, 60-årig, pensionerad gift kvinna på Sri Lanka. Samma sak gäller för forskare från ett visst land.
2) Forskningen och forskare måste få utvecklas utan politisk styrning. Framsteg inom vetenskapen bryr sig inte om landsgränser eller politiska majoriteter. När man hindrar forskare från att mötas och utbyta idéer med varandra gör man världen till en sämre plats. Eller i bästa fall till samma plats som den är idag. Men världen är inte färdig, all kunskap är inte funnen och jag vill inte att några tokstollar ska hindra att jag dör i en bättre värld än den jag lever i idag.
Två argument jag väljer att inte utnyttja:
A) "Varför inte bojkotta forskare från riktiga skitländer som Kuba, Iran, Burma, Kina eller Eritrea?" (Även om kravet "Era forskare är bara välkomna om Dawit Isaak sitter på samma plan" vore coolt.) Det här är spel på fel planhalva, där man ger efter och diskuterar i vilka fall bojkott är rättfärdigat. Det är aldrig rätt.
B) "Sverige skulle förlora på att inte ha utbyte med världens (näst) främsta land inom teknisk forskning." Jag ser inte universitet som institutioner som arbetar för det egna landets bästa. Forskningsframgångar ska inte vara till för att göra det egna landet rikt, i någon mån på andras bekostnad. Vetenskaplig utveckling är universiell och universiteten har sedan länge kastat av sig nationsgränsernas ok. Det man kommer fram till i Linköping kan förfinas eller appliceras i Luleå likväl som i Boston eller Tel Aviv. Och börjar man resonera i pengar hamnar man i en diskussion om vad som är en acceptabel förlust för ett visst mål. Jag köper inte premissen.
