Forskare är forskare oavsett ursprung

På bloggen Fred i Mellanöstern hittar jag dagens tokighet, som de kommenterar med den äran. En tidigare professor vid KTH (så glad jag är att ha läst vid LiTH) vill att universitetet bojkottar forskare från Israel.

Problemen är två:
1) Människor är inte sitt land eller sitt ursprung.
2) Forskning är inte politik.

1) Det är alltid fel att dela upp människor i grupper beroende på något gemensamt drag. Bara för att en person är född i ett visst land, har en viss tro, eller har något annat gemensamt med andra människor innebär inte att han eller hon är identisk med alla andra. En kristen, 20-årig, homosexuell, svensk hårdrockare har rätt lite gemensamt med en kristen, 60-årig, pensionerad gift kvinna på Sri Lanka. Samma sak gäller för forskare från ett visst land.

2) Forskningen och forskare måste få utvecklas utan politisk styrning. Framsteg inom vetenskapen bryr sig inte om landsgränser eller politiska majoriteter. När man hindrar forskare från att mötas och utbyta idéer med varandra gör man världen till en sämre plats. Eller i bästa fall till samma plats som den är idag. Men världen är inte färdig, all kunskap är inte funnen och jag vill inte att några tokstollar ska hindra att jag dör i en bättre värld än den jag lever i idag.

Två argument jag väljer att inte utnyttja:
A) "Varför inte bojkotta forskare från riktiga skitländer som Kuba, Iran, Burma, Kina eller Eritrea?" (Även om kravet "Era forskare är bara välkomna om Dawit Isaak sitter på samma plan" vore coolt.) Det här är spel på fel planhalva, där man ger efter och diskuterar i vilka fall bojkott är rättfärdigat. Det är aldrig rätt.
B) "Sverige skulle förlora på att inte ha utbyte med världens (näst) främsta land inom teknisk forskning." Jag ser inte universitet som institutioner som arbetar för det egna landets bästa. Forskningsframgångar ska inte vara till för att göra det egna landet rikt, i någon mån på andras bekostnad. Vetenskaplig utveckling är universiell och universiteten har sedan länge kastat av sig nationsgränsernas ok. Det man kommer fram till i Linköping kan förfinas eller appliceras i Luleå likväl som i Boston eller Tel Aviv. Och börjar man resonera i pengar hamnar man i en diskussion om vad som är en acceptabel förlust för ett visst mål. Jag köper inte premissen.

Först Hizbollah sen Hamas, vänstern stöder mördare

Sommaren 2006 kidnappades två israeliska soldater som patrullerade gränsen mot Libanon av medlemmar i Hizbollah. I somras stod jag på den plats där de båda unga männen, i min egen ålder, överfölls och fördes bort. Israel reagerade som varje stat mån om sina medborgare skulle gjort, de attackerade Hizbollahs läger inne i Libanon och upprättade en säker korridor mellan sig och sina fiender.

Detta var något den svenska vänstern inte kunde tolerera. Att en demokrati försvarar sig mot terrorister och mördare verkar aldrig vara okej för dem. Jag bevittnade själv en demonstration i Linköping där SSU:s dåvarande ordförande Anna "Rallarsvingen" Sjödin fördömde Israels försvarshandlingar, men inte med ett ord fördömde Hizbollah. Tvärtom accepterade hon att publiken viftade med Hizbollah-flaggor.

Dagen innan såg jag för första gången Gaza och besökte staden Sderot, bara några kilometer in i Israel. Min grupp fick träffa vice borgmästaren i staden som bland annat beskrev den oro som alla invånare i staden ständigt kände. En psykolog vi träffade i Jerusalem några dagar senare bekräftade den beskrivningen och berättade att många israeler bär på liknande känslor och trauman. För er som vill få en beskrivning rekommenderar jag en video på YouTube där en ung tjej i Sderot beskriver sin dagliga rädsla för Hamas. Under våren 2008 hade runt 400 raketer skjutis av Hamas in över staden. Terroristerna valde att skjuta dem på morgnar och eftermiddagar när barn och föräldrar var på väg till skolan eller jobbet. Målet: att få mörda så många civila som möjligt.

Min vän Dag Elfström skriver på bloggen Tradition och fason om att vänstern saknar all trovädrighet i mellanösternfrågan. Jag håller med honom, Dag är en klarsynt grabb. I den här frågan i varje fall.

Uppdatering:
Den här videon med en ung tjej som beskriver sitt dagliga helvete på gränsen till Gaza måste ses! En länk i texten gör den inte rättvisa.

"Every day I wake up with a smile, and then I remember where I'm living. And this big stone sits back on my heart every morning. And every day at work I just think I want to hug my brother and sister. I want to speak to my parents, because who knows if something will happen to them before I get home."