På bloggen Fred i Mellanöstern hittar jag dagens tokighet, som de kommenterar med den äran. En tidigare professor vid KTH (så glad jag är att ha läst vid LiTH) vill att universitetet bojkottar forskare från Israel.
Problemen är två: 1) Människor är inte sitt land eller sitt ursprung. 2) Forskning är inte politik.
1) Det är alltid fel att dela upp människor i grupper beroende på något gemensamt drag. Bara för att en person är född i ett visst land, har en viss tro, eller har något annat gemensamt med andra människor innebär inte att han eller hon är identisk med alla andra. En kristen, 20-årig, homosexuell, svensk hårdrockare har rätt lite gemensamt med en kristen, 60-årig, pensionerad gift kvinna på Sri Lanka. Samma sak gäller för forskare från ett visst land.
2) Forskningen och forskare måste få utvecklas utan politisk styrning. Framsteg inom vetenskapen bryr sig inte om landsgränser eller politiska majoriteter. När man hindrar forskare från att mötas och utbyta idéer med varandra gör man världen till en sämre plats. Eller i bästa fall till samma plats som den är idag. Men världen är inte färdig, all kunskap är inte funnen och jag vill inte att några tokstollar ska hindra att jag dör i en bättre värld än den jag lever i idag.
Två argument jag väljer att inte utnyttja: A) "Varför inte bojkotta forskare från riktiga skitländer som Kuba, Iran, Burma, Kina eller Eritrea?" (Även om kravet "Era forskare är bara välkomna om Dawit Isaak sitter på samma plan" vore coolt.) Det här är spel på fel planhalva, där man ger efter och diskuterar i vilka fall bojkott är rättfärdigat. Det är aldrig rätt. B) "Sverige skulle förlora på att inte ha utbyte med världens (näst) främsta land inom teknisk forskning." Jag ser inte universitet som institutioner som arbetar för det egna landets bästa. Forskningsframgångar ska inte vara till för att göra det egna landet rikt, i någon mån på andras bekostnad. Vetenskaplig utveckling är universiell och universiteten har sedan länge kastat av sig nationsgränsernas ok. Det man kommer fram till i Linköping kan förfinas eller appliceras i Luleå likväl som i Boston eller Tel Aviv. Och börjar man resonera i pengar hamnar man i en diskussion om vad som är en acceptabel förlust för ett visst mål. Jag köper inte premissen.
Jag gillar Israel. Jag gillar landskapet, det är en perfekt kontrast till Sverige. Jag gillar befolkningen, öppen och glad med en nedärvd kunskapstörst. Jag gillar maten, den är helt fantastisk! Jag gillar regionens historia, har man grundat tre religioner gör man något rätt. Jag gillar Israels ansträngningar för att skydda sin befolkning. Jag gillar tanken med landet som en fristad för ett förtryckt folk.
Donald Boström, sagoskaparen som i Aftonbladet hävdade att Israeliska soldater stjäl organ från palestinska stenkastare, verkar ha varit i Algeriet för att motta en utmärkelse. Algeriska journalistförbundet verkar ha gett honom ett pris för Excellence in journalism som tack för hans insinuanta text.
Enligt en nyhetsbyrå som rapporterat om tillställningen utvecklade Boström sina fantasier till att även innefatta att: - organstölderna började på 1960-talet, - det inte bara stulits från palestinier, och - fler än tusen kroppar utsatts för stölderna.
Mina källor är inte de bästa. Bloggen Elder of Ziyon har inte mycket till övers för palestinier och Palestine Press Agency, som bloggen hänvisar till, är inte heller de något sanningsvittne. Det vore intressant att hitta fler och bättre källor. För hans påstådda påståenden gör inte mycket för att förbättra hans trovärdighet, som redan ligger på minus.
I måndags läste jag Aftonbladet kulturs artikel om påstådda övergrepp i Israel. Det är en hatisk text fylld av indicier, rykten, underförstådda kopplingar och allt annat som definierar en konspiration. Men inte ett enda bevis, inte en enda tydlig koppling. Rent skräp som visserligen borde tillåtas under yttrandefriheten, men som borde refuserats av varje redaktör med ett korn av integritet.
Jag tänkte samla en massa länkar och referenser, men min gode vän Fredrik har redan gjort det. Läsvärt!
Malmö stad har fegat ur om Davis Cup-matchen. Staden huserar glatt terrorkramare på kravall-festivaler år ut och år in. De bjuder gärna in terrorister från Hamas och palestinsak flygplanskapare.
Men när en israel vill besöka staden i ett helt opolitiskt syfte så blir det kalla handen. "Him me daj!" är budskapet från Malmös fullmäktigesal.
Jag har en bättre idé (som jag snott från Fytne). Flytta matchen till Östergötland. Himmelstalundshallen, Sporthallen i Linköping, tennishallarna på Stångebro. Någonstans i Östergötland måste det ju finnas en arena av rätt storlek som styrs av politiker med rätt storlek på kulorna.
Det här är Östergötlands chans att visa att det är här, inte i Skåne, som demokratin kan frodas och förbrödringen mellan folk kan ske. Skåne må ha sin vita kanin, men så länge de inte vågar stå upp när vänstern trycker på så stannar jag norr om smålandsgränsen.
Jag har försökt förstå hur de tänker, eller varför de inte tänker. Jag har försökt sätta mig in i deras tankar och vända på deras argument, men misslyckats.
Gång på gång, vecka efter vecka, rapporterar media om attacker vid olika pro-Israeliska arrangemang. Även en rad antisemitiska attacker, bland annat mot judiska begravningskapellet i Malmö och Halsinborgs synagoga, kan sättas in i samma kontext. Varför är de så våldsamma? Varför kan de inte ens försöka argumentera? Varför beter de sig sämre än svin?
Jag försöker formulera mina tankar i ord och resonera mig fram till ett svar, men våra världar ligger så långt ifrån varandra att jag inte kan se deras logik ens med stjärnkikare.
Ok, så man gillar inte Ehud Olmerts utrikespolitik? Hur kan det någonsin legitimera att man kastar bomber mot personer vars enda "brott" är att de (kanske, för ligisterna har inte frågat innan) har en annan åsikt?
Och ok, man kanske inte gillar Israels politik i alla delar. Men hur i helvete kan det få en att stödja Hamas, en organisation som mördar civila, har utplåningen av Israel och dess befolkning högt på sin agenda och djupt förtryck av sina egna kvinnor bara strax där under? Jag gillar inte Skatteverket, men det innebär ju inte att jag hyllar Tingström.
Nej, nu tänker jag gå och lägga mig. Arg, upprörd, förbannad och riktigt, riktigt uppgiven. Jag vill ha fred i Mellanöstern, demokrati i hela regionen och frihet för alla som bor där. Hur ska det någonsin gå om det inte finns någon att diskutera en lösning med?
Jag har sällan varit så besviken efter ett arrangemang och samtidigt så imponerad av arrangörer och talare. Tidigare ikväll lyssnade jag till Israels ambassadör Benny Dagan som besökte Utrikespolitiska föreningen i Linköping för att tala om den aktuella situationen i regionen.
De dåliga vibbarna startade redan när jag kom till Colosseum på campus. Flera av länets intellektuellt svaga (enligt definitionen "där hjärnan tar slut tar nävarna vid") vänsteraktivister var på plats, liksom ett femtiotal poliser.
På grund av gårdagens attacker mot ambassadören vid hans anförande för UF vid Stockholms universitet så hade säkerheten höjts betydligt. Alla åhörare fick lämna ytterkläder, väskor och allt som gick att kasta (utom skorna) utanför salen. Väl inne flankerades vi av väktare, ett tiotal poliser, flera livvakter och ett gäng civilklädda ordningshållare. Det är sjukt att en ambassadör, en budbärare för en annan nation, ska behöva vara orolig för sin egen säkerhet när han besöker ett universitet.
Trots poliserna och trots att arrangören höll en lång inledning om vikten av en levande debatt så kunde inte de hatfyllda Hamas-apologeterna vara tysta. Så fort arrangören talat färdigt ställde sig en handfull personer upp längst bak i salen och skrek något om Gaza och mördare. Polisen var tydliga men milda i sin hantering av situationen och Benny Dagan kunde inleda sitt anförande.
Men han hann bara en knapp mening innan nästa "debatt=att jag talar"-anhängare började gorma något otydbart. Återigen fick han avlägsnas, till publikens applåder.
Mr. Dagans anförande var, som när jag lyssnat till honom tidigare, saklig och påläst. Tyvärr blev han avbruten några gånger och arrangören fick hota med att kasta ut ordningsstörarna innan de teg. Han beskrev situationen i regionen och förklarade hur Israel tänkt genom konfliktens olika steg. Hans viktigaste poänger, som jag uppfattade dem: - Israel vill ha en lösning med två stater. - Israel vill för att uppnå detta arbeta med Annapolis-processen och har stöd från flera arabländer, liksom FN, EU och USA i detta. - Hamas och Hizbollah agerar proxy för Iran, det innebär att Israel på ett sätt gränsar mot Iran. - Hamas riktar sina attacker mot civila israeler och använder palestinska civila som mänskliga sköldar.
En av de intressantaste retoriska frågorna han ställde var följande: Hamas riktar sig mot Israels civila och använder sina egna civila som mänskliga sköldar. Valet för Israel står mellan att attackera raketskyttarna och få civila palestinska offer, eller att inte attackera raketerna och få civila israeliska offer. "Det är ett val jag önskar att ingen av er här inne ska behöva stå inför." Israel hade absorberat 4000 - 6000 raketer innan de gick in i Gaza under vintern.
Frågestunden blev intressant, men väldigt anti-israelisk. Två personer i publiken drev tesen att det bästa för regionen vore om israelerna (inte bara judar, utan även kristna och druser) lämnade över territoriet till palestinierna och åkte "hem" (ospecificerat var detta var, jag gissar att de avsåg Marianergraven).
Jag upplever att jag stod för kvällens enda fråga som avvek från normen. Efter att ha besökt Sderot och sett resterna av Hamas raketer och efter att ha pratat med unga israeler i min egen ålder om deras ständigt gnagande oro så stödjer jag Israels invasion helt och fullt. Min fråga var varför, när Israel hade försvagat Hamas men inte utplånat dem, valde de att avbryta invasionen. "In short, why did you stop?" Bennys svar var enkelt: eftersom de vill få slut på attackerna mot Israel, men de vill inte ockupera Gaza. De lämnade platsen 2005 och vill inte tillbaks, de vill ha ett självständigt och spirande Palestina. Det är därför samtliga soldater nu lämnat Gaza på nytt.
Den intressantaste frågan och svaret var om inte invasionen av Gaza riskerade att spä på radikaliseringen av gazaborna. Jo, det medgav han att det kunde göra. Det var därför de valt att absorbera tusentals raketer innan under flera års tid. Efter vapenvilans utgång i höstas väntade de fem dagar på att bomberna skulle sluta falla. Det skedde inte och alternativen ansågs då uttömda.
Det roligaste svaret, vars poäng nog undgick många, kom när en tysk utbytesstudent frågade om Israel kunde tänka sig att tyska trupper agerade fredsbevarande vid gränsen till Gaza. Svaret löd i stil med "Israel är ett pragmatiskt land, vi välkomnar alla som vill hjälpa oss. Vi har valt att inte vara eviga offer, vi har valt att gå vidare. Andra väljer att vara eviga offer, generation efter generation, men vi väljer att gå vidare och söka ny lycka." Killen har humor, även om den kanske inte är sådär superpassande för sällskapet.
Flera personer kom fram till mig på vägen ut och berömde mig för att jag vågat ställa en fråga som inte angrep Israel ur den vanliga vinkeln. De uttryckte också sin oro för att jag hade outat mig som israelvän, något som de själva valt att inte göra med tanke på vissa element i auditoriet.
Mitt resonemang för att välja debatten är enkelt. Ingen ska behöva vara rädd för sina tankar. Ingen ska behöva oroa sig för att ha en åsikt. Ett fritt samhälle kan bara överleva så länge debatten lever, när diskussionen tystnar tar våldet över. Även de som omfamnar våldet måste utmanas i diskussion. Genom att provocera dem med frågor och tankar som bryter med deras egna kan två saker hända. Antingen får man till stånd en diskussion och de börjar vandringen tillbaks till platsen där förnuftet råder. Eller så väljer de att blint och dövt hålla fast vid våldet. Och väljer de våldet så vet jag, som bor inom synhåll från polishuset, att demokratins beskyddare både är fler och bättre beväpnade än de någonsin blir.
Väl ute i Colosseum igen var stämningen rätt spänd. Ett gäng demonstranter höll någon bildmanifestation mot kriget i Gaza. Några mönsterföräldrar hade försett sin dotter med en stor bild på lemlästade kroppar, sånt som en åttaåring mor bra av att se.
Några "vänsterintellektuella" valde att inbjuda mig och mina vänner till en öppen och fri diskussion med lockrop som "jävla MUF-as". Jag ropade hej och vinkade glatt, men av rädsla för att ha mött min intellektuella överman gick jag vidare ut i Linköpings-natten.
Kvällen har lämnat mig upprörd och besviken. Universiteten borde ju vara institutioner där intellektet får utrymme att ta vida svängar, där debatten är levande och argument möts med motargument istället för skor. Men vissa människor är uppenbarligen allt för förblindade av hat för att kunna ta till sig en annan sida. Bekräftelse eller död, liksom.
Uppdatering: SvT:s rapport från mötet har mig med mig i bild några sekunder i min snygga gröna ryggsäck, i samspråk med några av samhällets stöttepelare.
Det var många dagar sedan jag uppdaterade bloggen, sorry. Jag har förlorat mig i Bloggy och Twitter, vilket är en sorts förklaring. Jag har också varit sjuk i snart 14 dagar, vilket inte gjort saker bättre.
I helgen var jag på kurs med MUF i Norrköping. Carin hade gjort ett grymt jobb med schema och praktiska detaljer. Jag lyssnade till min vän Christoffer som berättade om hur Regeringen återupprättar rättssamhället och Rikard Ståhl som inspirerade till gott ledarskap. Själv hade jag ett pass om grundläggande moderat politik. Vissa vill hävda att positiva och negativa rättigheter inte är grundläggande. I beg to differ!
Igår var jag i Kalmar och sålde in LiU till gymnasiestudenter. Det var trevligt och mina medresenärer var trevliga. Jag hoppas att eleverna inspirerades över min entusiasm för LiU, även om jag nog snackade för mycket med de som kom fram. Fast precis så bra är utbildningarna!
Ikväll har jag ätit middag med MUF Linköpings styrelse, gott och trevligt. Nu sitter jag på förbundskansliet och administrerar. Najs!
Imorgon ska jag lyssna till Israels ambassadör, Benny Dagan. Han talde på SU tidigare ikväll och fick skor kastade mot sig av några neandertalare. "Där hjärnan tar slut, där tar nävarna vid!" Vi får se om det påverkar hur mycket jag viftar med min israeliska flagga. Den är nystruken i varje fall!
Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida skriver bra om vad som kommer komma nu när Israel återigen säkrat sina gränser. Läs det, så återkommer jag med mer sanningar senare under dagen.
2009-01-27
Jag har i fleratidigareinläggrasatöverdet mesta som har med attackerna mot Israels befolkning och reaktionerna på dessa. Idag får jag sällskap av Sanna Rayman som försökt hitta någon ansvarig för Luleå kommun/stifts beslut att inte uppmärksamma Förintelsens minnesdag eftersom ett land med en stor judisk befolkning nyligen var involverat i ett försvarskrig. Men ingen tar på sig ansvaret.
Oväntat.
Jag publicerar videon nedanför på nytt. Den bör nämligen ses av så många som möjligt. Gärna flera gånger.
En video från gårdagens pro-israeliska demonstration i Malmö. Videons skapare är skapligt sur på polisen och jag förstår hans frustration. Polisens problem är att de agerar med knappa resurser mot en större grupp våldsverkare. Fler poliser, hårdare och längre batonger samt en tydlig linje att demonstrationer med tillstånd har högst prioritet är vad som behövs.
"Israels armé, IDF, har gjort mer än några andra någonsin för att undvika civila offer." Litar ni inte på mig? Lyssna då på denna brittiska överste i BBC:
De som känner mig vet att jag lätt blir uppspelt men väldigt sällan arg. Eller rättare sagt, jag tror inte någon utanför min familj har sett mig arg på denna sida millenieskiftet.
Men något som driver mig till bristningsgränsen gång på gång är TT:s rapportering från Mellanöstern. Jag klarar inte av att klä känslan i ord, det är en ilska och vanmakt som sköljer över mig.
Bloggen Fred i Mellanöstern ger några exempel och blogg-länkarna längst ned i inlägget ger fler.
På SvD:s ledarsida idag skriver Per Gudmundson om hur ledande s-politiker de senaste dagarna demonstrerat sida vid sida med Hamas- och Hizbollah-anhängare. Jag har tidigare skrivit om hur Anna Sjödin demonstrerade i Linköping sommaren 2006 mot Israel och för Hizbollah.
Det borde inte vara något svårt val. Det handlar om demokrati eller diktatur, om frihet eller folkmord och om försvar eller terror.
Mitt val är gjort. Tyvärr verkar Mona också ha valt. Fel.
Sommaren 2006 kidnappades två israeliska soldater som patrullerade gränsen mot Libanon av medlemmar i Hizbollah. I somras stod jag på den plats där de båda unga männen, i min egen ålder, överfölls och fördes bort. Israel reagerade som varje stat mån om sina medborgare skulle gjort, de attackerade Hizbollahs läger inne i Libanon och upprättade en säker korridor mellan sig och sina fiender.
Detta var något den svenska vänstern inte kunde tolerera. Att en demokrati försvarar sig mot terrorister och mördare verkar aldrig vara okej för dem. Jag bevittnade själv en demonstration i Linköping där SSU:s dåvarande ordförande Anna "Rallarsvingen" Sjödin fördömde Israels försvarshandlingar, men inte med ett ord fördömde Hizbollah. Tvärtom accepterade hon att publiken viftade med Hizbollah-flaggor.
Dagen innan såg jag för första gången Gaza och besökte staden Sderot, bara några kilometer in i Israel. Min grupp fick träffa vice borgmästaren i staden som bland annat beskrev den oro som alla invånare i staden ständigt kände. En psykolog vi träffade i Jerusalem några dagar senare bekräftade den beskrivningen och berättade att många israeler bär på liknande känslor och trauman. För er som vill få en beskrivning rekommenderar jag en video på YouTube där en ung tjej i Sderot beskriver sin dagliga rädsla för Hamas. Under våren 2008 hade runt 400 raketer skjutis av Hamas in över staden. Terroristerna valde att skjuta dem på morgnar och eftermiddagar när barn och föräldrar var på väg till skolan eller jobbet. Målet: att få mörda så många civila som möjligt.
Uppdatering: Den här videon med en ung tjej som beskriver sitt dagliga helvete på gränsen till Gaza måste ses! En länk i texten gör den inte rättvisa.
"Every day I wake up with a smile, and then I remember where I'm living. And this big stone sits back on my heart every morning. And every day at work I just think I want to hug my brother and sister. I want to speak to my parents, because who knows if something will happen to them before I get home."
Jag har flera gånger försökt skriva den här texten, men har fastnat i långa resonemang som egentligen kokar ned till följande: 1) Israel måste få västvärldens stöd i sin kamp för säkerhet på hemmaplan och demokrati i närområdet. 2) Hamas måste fördömas för sin terrorism och för att de har Israels utplåning på agendan. 3) Israelerna och palestinierna förtjänar att ha samma frihet och trygghet som vi skandinaver.
Det finns nyanser, det finns för- och motargument. Men till syvende och sidst står kampen mellan de som vill skydda ett folk och de som vill förgöra ett folk. I den kampen tänker jag alltid ställa mig på beskyddarnas, Israels, sida.
För den som vill visa sitt stöd för männen och kvinnorna i IDF, Israel Defence Force, rekommenderar jag www.pizzaidf.org.
DN rapporterar att "Fyra palestinier dödade i Gaza". Stackare, kan man tycka. Att behöva dö sådär som andra människor "dör", antingen offer för en olycka eller utsatta för något omotiverat våldsdåd.
Men den som klickar vidare från rubriken finner att "En talesman för den israeliska armén uppgav att det var en grupp palestinier som stod i begrepp att avfyra raketer mot Israel som attackerades." Och den israeliska vänster-tidningen Ha'aretz citerar palestinska källor som säger samma sak. De berättar även att den israeliska staden Negev träffades av två Qassam-raketer någon timma tidigare.
En mer korrekt rubrik hade varit "Israel stoppade terroristattentat". Men en sån rubrik lär det dröja innan jag kan få läsa i Sverige.
Vi får se hur lång den här texten blir, jag har ett par olika inblickar som jag vill få ihop på något stiligt sätt.
Först och främst är min rubrik felaktig. Situationen i Gaza är ett misslyckande för den palestinska befolkningen, för Israel och för hela den civiliserade världen. Men den är inte ett misslyckande för Hamas. Tvärtom har de uppnått precis vad de är ute efter. Hamas är en organisation som lever för att utrota Israel. Genom att hålla palestinierna Gaza i armod kan de styra området med järnhand och använda det som bas för attacker mot den israeliska befolkningen.
Det som först fick igång mig idag var BBC:s artikel om embargot mot Gaza. Trots vapenvilan med Hamas så är det svårt att få in reservdelar till Gazaremsans trasiga avloppssystem. När jag besökte Israel tidigare i somras berättade vår guide om ett tidigare projekt för att förbättra avloppen där. Israel betalade för avloppsrör och installation av dessa. Någon vecka senare kom delar rören tillbaks till Israel via air-mail. Hamas använde helt enkelt rören som bas till sina Qassam-raketer som de nästan dagligen skjuter in över Israel och främst staden Sderot. Bilden nedanför tog jag på bakgården till polisstationen i Sderot. Det är vårens skörd av Qassam-raketer som har träffat skolor, hem och andra platser runt om i staden.
Nästa bild av situationen i Gaza beskrivs här. När Israel evakuerade bosättningarna i Gaza sommaren 2005 så lämnade de kvar ett antal växthus. De köptes av israeliska filantroper och överlämnades som en vänskapsgest mot det palestinska folket. En tid senare tvingas IDF (den israeliska militären) göra en räd mot växthusen som då är plundrade på allt av värde. Kvar finns bara hål i marken som är öppningen till tunnlar, grävda av palestinska terrorister för att kunna ta sig in i Israel och sprida död.
Till sist en video med bilder från attackerna mot Sderot och hur de drabbar barnen. Att åka genom staden och se skolor utan fönster och med förstärkta tak för att skydda mot raketer var verkligen hjärtskärande. Likaså att se skyddsrummen av betong som byggts bredvid lekplatserna. Att målmedvetet attackera civilbefolkningen i ett land är vidrigt. Som det står på ett av plakaten i filmen "We gave upp Gaza, when will you give up terror?"
