Det viskas om en dag om ett nummer

Idag är det 11/2. Sofia Arkelsten tipsar om att dagen av EU har utsetts till Nödnummerdagen. Okej. Hur ska man reagera då? Man borde väl fira på något sätt, Nödnumret är ju ändå en rätt bra grej.

Först tänkte jag ringa 112 och gratulera dem på "bemärkelsedagen". Men se, det verkar de inte vilja.

Istället planerade jag in ett långpass på löpbandet. Förr eller senare ger väl hjärtat upp och någon på gymmet får ringa nödnumret. Vi kan på så sätt båda fira nödnummerdagen. Delad glädje är dubbel glädje, liksom. Men sen kom jag ihåg att jag är för lat för att springa i flera timmar och valde istället att bege mig till en föreläsning.

På väg till tåget tittade jag in på två olika konditorier och frågade efter Nödnummer-bakelser. De har ju bakverk för andra högtider (inte minst Kanelbullens dag), men inte för denna livsviktiga samhällsfunktion. Trist. Det vore ju en bra synergieffekt om man kunde fira Nödnummerdagen genom att täppa till sina artärer med grädde och socker.

Slutligen kom jag på att förskolebarn lär sig 112 genom att peka på munnen (en), näsan (en) och ögonen (två). Till tonerna av "Huvud, axlar, knä och tå" har jag sjungit "Munnen, näsan, ögon två", med lämpliga rörelser till. Jag ökade tempot varje gång och höll till min stora glädje till slut på att peta ut ett öga. Men synen var intakt och jag fick inte anledning att ringa 112 nu heller.

Jag är ändå rätt nöjd med mitt firande. Sång, glädje, inlärning och motorikträning samtidigt. Perfekt!