Israel - neandertalarna, 1 - 0

Jag har sällan varit så besviken efter ett arrangemang och samtidigt så imponerad av arrangörer och talare. Tidigare ikväll lyssnade jag till Israels ambassadör Benny Dagan som besökte Utrikespolitiska föreningen i Linköping för att tala om den aktuella situationen i regionen.

De dåliga vibbarna startade redan när jag kom till Colosseum på campus. Flera av länets intellektuellt svaga (enligt definitionen "där hjärnan tar slut tar nävarna vid") vänsteraktivister var på plats, liksom ett femtiotal poliser.

På grund av gårdagens attacker mot ambassadören vid hans anförande för UF vid Stockholms universitet så hade säkerheten höjts betydligt. Alla åhörare fick lämna ytterkläder, väskor och allt som gick att kasta (utom skorna) utanför salen. Väl inne flankerades vi av väktare, ett tiotal poliser, flera livvakter och ett gäng civilklädda ordningshållare. Det är sjukt att en ambassadör, en budbärare för en annan nation, ska behöva vara orolig för sin egen säkerhet när han besöker ett universitet.

Trots poliserna och trots att arrangören höll en lång inledning om vikten av en levande debatt så kunde inte de hatfyllda Hamas-apologeterna vara tysta. Så fort arrangören talat färdigt ställde sig en handfull personer upp längst bak i salen och skrek något om Gaza och mördare. Polisen var tydliga men milda i sin hantering av situationen och Benny Dagan kunde inleda sitt anförande.

Men han hann bara en knapp mening innan nästa "debatt=att jag talar"-anhängare började gorma något otydbart. Återigen fick han avlägsnas, till publikens applåder.

Mr. Dagans anförande var, som när jag lyssnat till honom tidigare, saklig och påläst. Tyvärr blev han avbruten några gånger och arrangören fick hota med att kasta ut ordningsstörarna innan de teg. Han beskrev situationen i regionen och förklarade hur Israel tänkt genom konfliktens olika steg. Hans viktigaste poänger, som jag uppfattade dem:
- Israel vill ha en lösning med två stater.
- Israel vill för att uppnå detta arbeta med Annapolis-processen och har stöd från flera arabländer, liksom FN, EU och USA i detta.
- Hamas och Hizbollah agerar proxy för Iran, det innebär att Israel på ett sätt gränsar mot Iran.
- Hamas riktar sina attacker mot civila israeler och använder palestinska civila som mänskliga sköldar.

En av de intressantaste retoriska frågorna han ställde var följande: Hamas riktar sig mot Israels civila och använder sina egna civila som mänskliga sköldar. Valet för Israel står mellan att attackera raketskyttarna och få civila palestinska offer, eller att inte attackera raketerna och få civila israeliska offer. "Det är ett val jag önskar att ingen av er här inne ska behöva stå inför." Israel hade absorberat 4000 - 6000 raketer innan de gick in i Gaza under vintern.

Frågestunden blev intressant, men väldigt anti-israelisk. Två personer i publiken drev tesen att det bästa för regionen vore om israelerna (inte bara judar, utan även kristna och druser) lämnade över territoriet till palestinierna och åkte "hem" (ospecificerat var detta var, jag gissar att de avsåg Marianergraven).

Jag upplever att jag stod för kvällens enda fråga som avvek från normen. Efter att ha besökt Sderot och sett resterna av Hamas raketer och efter att ha pratat med unga israeler i min egen ålder om deras ständigt gnagande oro så stödjer jag Israels invasion helt och fullt. Min fråga var varför, när Israel hade försvagat Hamas men inte utplånat dem, valde de att avbryta invasionen. "In short, why did you stop?" Bennys svar var enkelt: eftersom de vill få slut på attackerna mot Israel, men de vill inte ockupera Gaza. De lämnade platsen 2005 och vill inte tillbaks, de vill ha ett självständigt och spirande Palestina. Det är därför samtliga soldater nu lämnat Gaza på nytt.

Den intressantaste frågan och svaret var om inte invasionen av Gaza riskerade att spä på radikaliseringen av gazaborna. Jo, det medgav han att det kunde göra. Det var därför de valt att absorbera tusentals raketer innan under flera års tid. Efter vapenvilans utgång i höstas väntade de fem dagar på att bomberna skulle sluta falla. Det skedde inte och alternativen ansågs då uttömda.

Det roligaste svaret, vars poäng nog undgick många, kom när en tysk utbytesstudent frågade om Israel kunde tänka sig att tyska trupper agerade fredsbevarande vid gränsen till Gaza. Svaret löd i stil med "Israel är ett pragmatiskt land, vi välkomnar alla som vill hjälpa oss. Vi har valt att inte vara eviga offer, vi har valt att gå vidare. Andra väljer att vara eviga offer, generation efter generation, men vi väljer att gå vidare och söka ny lycka." Killen har humor, även om den kanske inte är sådär superpassande för sällskapet.

Flera personer kom fram till mig på vägen ut och berömde mig för att jag vågat ställa en fråga som inte angrep Israel ur den vanliga vinkeln. De uttryckte också sin oro för att jag hade outat mig som israelvän, något som de själva valt att inte göra med tanke på vissa element i auditoriet.

Mitt resonemang för att välja debatten är enkelt. Ingen ska behöva vara rädd för sina tankar. Ingen ska behöva oroa sig för att ha en åsikt. Ett fritt samhälle kan bara överleva så länge debatten lever, när diskussionen tystnar tar våldet över. Även de som omfamnar våldet måste utmanas i diskussion. Genom att provocera dem med frågor och tankar som bryter med deras egna kan två saker hända. Antingen får man till stånd en diskussion och de börjar vandringen tillbaks till platsen där förnuftet råder. Eller så väljer de att blint och dövt hålla fast vid våldet. Och väljer de våldet så vet jag, som bor inom synhåll från polishuset, att demokratins beskyddare både är fler och bättre beväpnade än de någonsin blir.

Väl ute i Colosseum igen var stämningen rätt spänd. Ett gäng demonstranter höll någon bildmanifestation mot kriget i Gaza. Några mönsterföräldrar hade försett sin dotter med en stor bild på lemlästade kroppar, sånt som en åttaåring mor bra av att se.

Några "vänsterintellektuella" valde att inbjuda mig och mina vänner till en öppen och fri diskussion med lockrop som "jävla MUF-as". Jag ropade hej och vinkade glatt, men av rädsla för att ha mött min intellektuella överman gick jag vidare ut i Linköpings-natten.

Kvällen har lämnat mig upprörd och besviken. Universiteten borde ju vara institutioner där intellektet får utrymme att ta vida svängar, där debatten är levande och argument möts med motargument istället för skor. Men vissa människor är uppenbarligen allt för förblindade av hat för att kunna ta till sig en annan sida. Bekräftelse eller död, liksom.

Uppdatering: SvT:s rapport från mötet har mig med mig i bild några sekunder i min snygga gröna ryggsäck, i samspråk med några av samhällets stöttepelare.