S-Info är ett ruskigt kul projekt. Man låter ett hyfsat representativt utsnitt av den svenska befolkningen skriva fritt ur hjärtat. Resultatet är oftast otroligt tråkigt, precis som vardagen oftast är. Det är upprepningar av vad någon annan skrivit kombinerat med långa texter om små frågor utan värde för de (oftast förvånansvårt få) berörda. Men ibland glimrar det till.
Som det här inlägget om "chemtrails", alltså konspirationsteorin om att kondensstrimmorna från trafikflygplan förutom koldioxid och vatten medvetet kontaminerats med ämnen som kontrollerar våra tankar och handlingar.
De inblandade är alltså, i urval: motordesigners hos de största flygplanstillverkarna, deras chefer och deras chefers chefer, montörerna på fabriksgolvet, flygplansmekaniker på samtliga flygplatser, anställda (inköpare, transportörer, ekonomiadministratörer, kemister, chefer och mellanchefer) på BP, Shell, Conoco, Preem och ett hundratal andra flygbränslebolag, kemister på läkemedels-/kemitekniska bolag, neruologer, neurobiologer, flygbolagsanställda på flera olika nivåer, piloter, militärer, spioner, poliser, politiker (i tiotals olika länder inom alla block, ofta med motsatta agendor i alla andra frågor) och säkert ett hundratal yrkesgrupper till. Ingen har berättat något för någon utomstående under alla de decennier projektet pågått, trots att en hel del av dessa personer bytt jobb, fått sparken, gått i pension, velat tjäna sig en hacka genom att sälja storyn eller helt enkelt tröttnat på att driva mänskligheten rakt in i slaveri. Jag säger inte att det är en orimlig teori (eller jo, det gör jag, med emfas!) utan skapa dig en egen uppfattning.
Tim Minchin har en bra låt på detta tema. "If you open your mind too much your brain will fall out"
Och så lite marknadsföring:
Först för S-bloggarens egen hemsida där hon erbjuder seanser med andar.
Och så för min Budhinduiska Ormolja!
2012-01-16
Bakjouren kallar
Gud vad trist att det inte är mer action här. I väntan på att mina drapor ska drälla in på nytt rekommenderar jag Sveriges bästa blogg om bakning; Bakjouren - ditt glukos mellan insulinsprutorna!
Självklart är det er tillgivne bloggare som skriver även där.
Självklart är det er tillgivne bloggare som skriver även där.
2011-07-28
Varje liten insikt om naturen är häftig, även om man inte visste att man var intresserad innan.
Till exempel: Hur ser bananflugor ut när du fortplantar sig?
Så...
vad har jag gjort hela sommaren då, undrar ni säkert?
Den enskilda aktivitet jag troligen lagt mest tid på är att lyssna till The Skeptics' Guide to the Universe. Det är en fantastisk podcast för alla vi som tycker att vardagen och världen runt omkring oss är fullständigt fascinerande. Ett sorts Magasinet Filter i ljudform!
Formatet är inte så spekatakulärt, programledaren Steve Novella och hans fyra bisittare (Steves två bröder och två vänner) snackar om det som intresserar dem för stunden. Magin ligger istället i valet av ämnen (allt från den senaste upptäckten inom astrofysik till utläggningar om hur man bäst överlever zombieapokalypsen) och deltagarnas fullkomliga fascination för sitt ämne.
Det inslag jag gillar näst bäst är "Science or fiction" där bisittarna och vi lyssnare får tre påståenden, två sanna och ett falskt, och ska försöka lista ut det falska. Hjärngympa på hög nivå (särskilt för den som inte är expert på dinosauriebiologi, honungskemi eller plattektonik) med ett starkt inslag av humor.
Intervjuerna är det jag uppskattar mest. Ingen annan stans har jag stött på intervjuer med vetenskapsmän från så många olika fält (biologer, psykologer, fysiker, kemister, you name it) bli intervjuade av genuint intresserade och pålästa journalister. Här kan Vetandets värld i P1 slänga sig i väggen.
Sceptics Guide är inte för alla. Men har man ett intresse för världen omkring oss så är det en ren glädje att lyssna till. Prova om det är din grej redan idag genom att söka efter podcasten på iTunes, via deras hemsida eller "your portal of choice"!
2011-05-10
Mina tankar om traditionell kinesisk medicin
De senaste två åren har jag intresserat mig för alternativ medicin och det lidande den för med sig. Jag har läst massor, lyssnat till fler podcaster än jag kan minnas och försökt förkovra mig så mycket jag kunnat. Men jag har inte diskuterat det så mycket och skrivit ännu mindre.
Dagens krönika i SvD av Ola Wong om traditionell kinesisk medicin gjorde dock att jag fick tummen ur. Jag skrev ett svar dels för att markera mot den annars läsvärde krönikören och dels för att sortera den fakta jag samlat på mig i någorlunda vettig ordning.
Dagens krönika i SvD av Ola Wong om traditionell kinesisk medicin gjorde dock att jag fick tummen ur. Jag skrev ett svar dels för att markera mot den annars läsvärde krönikören och dels för att sortera den fakta jag samlat på mig i någorlunda vettig ordning.
Här är resultatet:
Hej Ola
Jag brukar läsa dina kolumner i Östgöta Correspondenten och SvD med stor behållning. Så även dagens SvD-krönika om framgångarna för traditionell kinesisk medicin, TCM. Men den gör mig samtidigt lite upprörd. TCM är bemängt med problem: "kurerna" saknar effekt, djur utnyttjas på barbariska vid (även sådana som inte är utrotningshotade ännu) och människor far ibland väldigt illa. Men i din text hoppas det negativa snabbt över och fokus läggs på de få positiva effekterna av TCM.
Det som får mig att reagera är nyanser i hur du framställer TCM. Att TCM gör ett "segertåg", att läkare "sprider sina kunskaper" i världen och att krav på vetenskapliga bevis framställs som ett problem eftersom det ger utövarna "mindervärdeskomplex". Det ger bilden av TCM som något bra, något med framtiden för sig och att kritikerna bara är surkart som inte gillar det annorlunda.
Jag förstår att det som en av få svenskspråkiga journalister i världens mest befolkade land inte är lätt att hinna sätta sig in i varje ämne riktigt på djupet. Särskilt inte ämnen som, likt TCM, omges av en aura av vänlighet, positivitet och tusenårig erfarenhet. Därför vill jag komplettera din text med några motbilder:
Grundantagandet att TCM fungerar
- Gapminder.org anger Kinas medellivslängd till 32 år både år 1800 och år 1922 (deras två tidigaste datapunkter). Man kan formulera det som "Trots att TCM använts i tusentals år har Kina haft samma eller lägre medellivslängd och samma eller högre dödlighet i sjukdom som andra nationer."
Johan Lundberg
Jag brukar läsa dina kolumner i Östgöta Correspondenten och SvD med stor behållning. Så även dagens SvD-krönika om framgångarna för traditionell kinesisk medicin, TCM. Men den gör mig samtidigt lite upprörd. TCM är bemängt med problem: "kurerna" saknar effekt, djur utnyttjas på barbariska vid (även sådana som inte är utrotningshotade ännu) och människor far ibland väldigt illa. Men i din text hoppas det negativa snabbt över och fokus läggs på de få positiva effekterna av TCM.
Det som får mig att reagera är nyanser i hur du framställer TCM. Att TCM gör ett "segertåg", att läkare "sprider sina kunskaper" i världen och att krav på vetenskapliga bevis framställs som ett problem eftersom det ger utövarna "mindervärdeskomplex". Det ger bilden av TCM som något bra, något med framtiden för sig och att kritikerna bara är surkart som inte gillar det annorlunda.
Jag förstår att det som en av få svenskspråkiga journalister i världens mest befolkade land inte är lätt att hinna sätta sig in i varje ämne riktigt på djupet. Särskilt inte ämnen som, likt TCM, omges av en aura av vänlighet, positivitet och tusenårig erfarenhet. Därför vill jag komplettera din text med några motbilder:
Grundantagandet att TCM fungerar
- Gapminder.org anger Kinas medellivslängd till 32 år både år 1800 och år 1922 (deras två tidigaste datapunkter). Man kan formulera det som "Trots att TCM använts i tusentals år har Kina haft samma eller lägre medellivslängd och samma eller högre dödlighet i sjukdom som andra nationer."
Mindervärdeskomplexet
- TCM:s relation till vetenskaplig medicin kan nog beskrivas bäst med en liknelse. (Tyvärr har jag kommit på den själv, så den är kanske inte perfekt. :))
Tänk dig ett avskilt folk som använt en egen form av matematik (vi kan kalla den "traditionell matte") i tusentals år, den är fin att titta på och använder naturen som inspiration, men tyvärr ger den allt som oftast fel svar. Plötsligt dyker representanter från "västerlandet" upp och introducerar vår matematik, som sedan antiken ständigt förfinats till dagens minimalistiska och stela formler. Skulle vi då tycka synd om de som ville hålla kvar vid "traditionell matte" och hylla de som försöker sprida den till omvärlden. Eller skulle vi låta den gå samma öde till mötes i brytningen med nya upptäckter som Facits mekaniska räknemaskiner och de analoga kamerorna gjort?
- Istället för att spegla TCM-utövarnas glädje över statlig finansiering kan man skriva om patienterna. Till exempel formulerat: "I den senaste vårdreformen väljer staten att lägga pengar på de billiga växter och djurdelar som används inom TCM istället för att satsa på de vetenskapligt beprövade, men dyrare, mediciner som (numer utvecklas av läkemedelsbolag i Kina och) säljs i väst."
Kunskapsspridningen
- Här använder den Kina samma metod som de utsätter sin egna befolkning för. Istället för läkemedel med visad effekt och kartlagda biverkningar som ordineras av utbildad sjukvårdspersonal så tar man den billiga vägen med örter, djurdelar och medicinmän.
Segertåget
- TCM vinner popularitet på många håll i världen, men som du antyder i din sista mening behöver det inte vara något bra. "Patienterna verkar tycka att det fungerar." Det finns mycket skrivet om "confirmation bias" och andra logiska felslut som gör att patienter tolkar en metod som framgångsrik. Skribenterna på Sciencebasedmedicine.org beskriver detta mycket bättre än jag kan aspirera på att göra. Men slutsatsen är ändå att anekdoter inte kan ligga till grund för om någonting är av godo. Som Science Based Medicine-skribenten Mark Crislip uttrycker det: "the plural of anecdote is anecdotes, not data". TCM har inte visat sig fungera i de många studier som gjorts på området.
Handeln med utrotningshotade djur är olaglig
- Sant. Men till exempel är gallan från björnar en viktig ingrediens i TCM. För att få fram tillräckligt med galla hålls björnar fågna i små burar på stora farmar. Burarna är mer som kistor i bambu, så små att björnarna inte kan röra sig. De får rör inopererade i sina gallblåsor som 1-2 gånger per dag används för att tömma björnarna på deras galla. Vill du se bilder så är den här länken (eller en googling på "bear bile") en bra början: http://endbearbilefarming.blogspot.com/
Men det skadar väl ingen?
En vanlig ryggmärgsinvändning. Tyvärr så är svaret att människor visst skadas. http://whatstheharm.
Hälsning,
Johan Lundberg
2011-03-19
Dagens geni: Christian Marsac
Abba är rätt kinkiga när det kommer till att sälja sin musik i reklam och liknande. Antingen blir det nej, eller så blir det dyrt. Christian Marsac är dagens hjälte. Hans "Queen of the night" är både med i Durex reklamfilm och i ett avsnitt av Skins. Lättförtjänta royaltypengar!
2010-08-30
Sucker for feelings!
Det där med vallåtar, valreklam och annat för att värva röster brukar kunna placeras i två kategorier. Antingen rätt tänkt men fel ändå eller fel tänkt och följaktligen fel utfört. Moderaternas nya tv-reklam hamnar i den tredje, ack så sällsynta kategorin: klockrent!
Varför snacka inkomst, samhällsekonomi och procentsatser när kärnan är så mycket viktigare? Fler jobb behövs för att fler ska kunna bygga sin självkänsla, fler ska få ta helg och fler ska kunna få uppleva kärlek på jobbet. Ett pretentiöst grepp som funkar genom ett mjukt foto, opretentiös framtoning och trevliga skådespelare. Titta och njut!
Självkänsla (jag är en sucker för ambulanser, så mina ögon fuktades faktiskt lite grann)
Helg
Kärlek på jobbet
2010-08-12
Lärarnas vinstintresse glöms bort
Jaha, så drar det igång igen. Diskussionen om ifall friskolor ska få gå med vinst eller inte. I Svenska Dagbladet säger en vänsterpartist att vinst i skolan är stöld från eleverna.
Jag är riktigt trött på den här diskussionen. Friskolor får lika mycket pengar per elev som kommunala skolor, ibland till och med mindre. Ändå får eleverna bättre betyg än i den kommunala skolan utan att friskolan gör av med alla pengar. Mellanskillnaden mellan friskolans kostnader och vad kommunen är beredd att betala för utbildningen blir vinsten. Diskussionen borde handla om varför kommunala skolor, i brist på bättre kraftuttryck, suger.
Om man ändå ska diskutera vinster så är det inte vinsterna i friskolebolagen som är det riktiga problemet. Det är ju alla lärares vinstintressen som borde diskuteras då dessa drabbar eleverna oavsett skolform och oavsett årskurs.
Betänk följande liknelse:
En friskola ska inte få göra vinst, enligt vänsterpartiet. Och enligt S ska de bara få göra vinst om överskottet återinvesteras i skolan. Till exempel genom att de köper nya bänkar, utbildar sin personal, köper nya böcker eller liknande. Men ve det företag som gör någonting annat med pengarna de får över.
En lärare däremot får gå med vinst. Att han eller hon kräver mer i ersättning för sitt arbete än de behöver för mat, kläder, fortbildning och annat som är direkt kopplat till arbetet ifrågasätter ingen. Det innebär att kommunala pengar i form av vinst går ner i fickorna på de giriga lärarna. Varför höjer ingen rösten och kräver att lärarna får sänkta löner?
Ett företag är ju bara en form för att samordna flera människors gemensamma intressen. Så om det är fel att företaget går med vinst borde det ju vara fel att människor går med vinst, alltså att de tar in mer pengar än de behöver för sina behov? (Det är just detta som kommunister menar med "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".)
2010-08-05
Snälla, ge mig opposition!
I onsdags blev jag intervjuad av Dagens Opinion i egenskap av riksdagskandidat. Det var en rätt kul intervju med fokus på mig som person istället för mina sakpolitiska åsikter. Kan säkert bli ett bra komplement till andra intervjuer under valrörelsen.
En av frågorna var hur svensk politik förändrats de senaste fyra åren. Jag svarade att Sverige har ställts utan en riktig opposition. De är bra på att klaga men usla på att komma med alternativ.
Point in case är dagens debattdrapa av socialdemokraten Jan Eliasson. För er som inte känner till honom är han vänsterns Carl Bildt (eller en yngre Sverker Åström). Han har varit ambassadör typ överallt, utrikesminister och ordförande i FN:s generalförsamling. Jan kan det där med utrikespolitik. Om vänstern behöver hjälp med ett nytt utrikespolitiskt program så är det till honom de vänder sig. Nestor, grå eminens etc. är den sorts epitet man ger honom när man diskuterar svensk utrikespolitik och internationell socialistisk politik. Han är mannen ur vilken visionen till en rödgrön politik springer.
Manegen är krattad. Låt oss se vad denna gigant har att ge.
1) Valet är viktigt. - Vilket val är inte det?
2) "Tillsammans står mot var och en för sig." - Konkret exempel?
3) "Den borgerliga regeringen leder Sverige i en riktning som oroar." - Inga konkreta exempel, bara en mening som ska skapa oro hos läsaren.
4) Sverige var ett idylliskt land att vara stolt i fram till 2006. Men eftersom det finns ett privat barnsjukhus i Stockholm är landet raserat. (Hellre alla barn i kö än att något barn blir friskt före de andra...)
Och nu till utrikespolitiken, det område man ändå väntar sig att han ska skriva om:
5) Carl Bildt låter FN-ambassadören tala till generalförsamlingen, istället för Bildt själv.
6) Carl Bildt driver en one man show. - Se punkt 5...
7) Utlandssvenskarna i Kaliningrad kan inte rösta på sitt konsulat längre. Ergo: Sveriges röst i världen har tystnat.
Inte ett enda ord om vad Jan Eliasson, socialdemokraterna eller de rödgröna konkret vill göra. Vill de återöppna konsulaten? Vilka fler städer ska få konsulat och varför?
Vill Jan som utrikesminister driva en many men show genom att själv hålla alla anföranden i internationella sammanhang?
Vill Jan öka eller minska samarbetet inom EU?
Vad vill Jan med insatsen i Afghanistan?
Sverige förtjänar en opposition. Inte bara ett par tusen sura heltidspolitiker som bara grinar, skriker och klagar.
2010-07-28
Dagens idioti
För några dagar sedan fick jag upp ögonen för BIOS-brickan. En plastbricka/dekal med texten "GSM/3G avstörning" som läggs vid batteriet i en mobil för positiva effekter på kroppens chakran, currylinjerna på arbetsplatsen etc. Mitt blod börjar koka när jag läser vad charlatanerna bakom lurendrejeriet skriver. Än argare blir jag när jag tänker på vilka som betalat för skräpet. Men mer om det senare, när jag har samlat på in namn, intervjuer och summor.
Därför får Carin Jämtin och sossarna i Stockholm priset för dagens dummaste: Könsneutrala toaletter.
Jomen, tjena. Det låter ju som en toppenidé om man vill riva könsnormer, genusstrukturer och invanda tankemönster kring manligt, kvinnligt och queert. Och det är ju vad Pride-veckan handlar om.
Jag har bara en invändning och den räcker faktisk: Vilken (social eller biologisk) tjej vill sitta på en till sista kvadratmilimetern nedkissad toalettring?
Kartan - Verkligheten. 1 - 0.
2010-07-27
Fånigt: Kritik som missar målet.
Idag skriver Konsumentföreningen (som företräder mig som konsument men aldrig bett mig om lov) att regeringen måste sätta ett målför det svenska matavfallet. Sommarens mest missriktade kritik, kanske?
Konsumentföreningen har haft två alternativ för att profilera sig själva som en "aktiv förening" som "ser problemen i samhället" och "står på konsumentens sida" och "driver på för en bättre situation för Sveriges konsumenter".
1) Detta är posörens val, då den har lite effekt men stor synlighet. Man skriver bara en debattartikel i SvD där man kräver att tredje part (regeringen i detta fall) ska agera i en fråga som inte berör dem. Metoden är riktigt effektiv, för man kan återkomma varje år (halvår, kvartal) med en ny debattartikel där man ondgör sig över att den utsedda syndabocken inte agerat (och har de gjort något så har de "inte agerat tillräckligt kraftfullt").
2) Detta är det effektiva valet för den som vill få till en förändring. Man riktar kritiken först mot handlarna som inte tagit tag i problemet, trots att de vetat om det. Sedan ger man en skopa av sleven åt konsumenterna som inte satt sig in tillräckligt. Därefter arrangerar man ett seminarium i frågan dit man bjuder in representanter för handeln, konsumenterna (varför inte Konsumentföreningen?), producenterna, transportörerna/logistikerna och avfallsindustrin där man diskuterar problematiken för att ta reda på hur problemet egentligen ser ut. Man ligger på Handelns Utredningsinstitut som får kartlägga problemet, då de har större resurser till förfogande än föreningen. Slutligen tillsätter man en arbetsgrupp som jobbar med problemet.
Vidare kan man instifta ett pris till "Årets Spara" och "Årets Slösa" samt "Årets innovatör" till de som minskat slöseriet mest, minst och på finurligast sätt. Det kan delas ut på någon miljö- eller handelsgala. Sedan kan man tillsammans med Håll Sverige Rent, Hushållningssällskapet, Naturskyddsföreningen eller liknande ta fram en kampanj som informerar konsumenterna om hur de minskar sitt eget slöseri.
Det senare alternativet innebär ett större arbete för Konsumentföreningen, men skulle ge en verklig förbättring och fokuserar på att lösa problemet på den arena där problemet finns. Nämligen i butiken.
Som synes är alternativ 2 det som Konsumentföreningen borde ha valt. Om de inte bara varit mediekåta posörer. (Det kan också vara så att de helt saknat förståelse för hur förändingar kommer till stånd och hur politiska beslut fattas.)
En brasklapp skall dock läggas in. Om den oskyldiga syndabocken (tautologi?) saknar ryggrad och likt Jesus påtar sig all världens synder så kan det hända att man genom alternativ 1 får syndabocken att utföra allt i alternativ 2. Då är man fortfarande en lat posör, men man har i varje fall fått till stånd en förändring (som man sen kan ta äran för i en följetong av nya debattinlägg där man klagar på att syndabocken ändå "gjort för lite för sent").
Konsumentföreningen har haft två alternativ för att profilera sig själva som en "aktiv förening" som "ser problemen i samhället" och "står på konsumentens sida" och "driver på för en bättre situation för Sveriges konsumenter".
1) Detta är posörens val, då den har lite effekt men stor synlighet. Man skriver bara en debattartikel i SvD där man kräver att tredje part (regeringen i detta fall) ska agera i en fråga som inte berör dem. Metoden är riktigt effektiv, för man kan återkomma varje år (halvår, kvartal) med en ny debattartikel där man ondgör sig över att den utsedda syndabocken inte agerat (och har de gjort något så har de "inte agerat tillräckligt kraftfullt").
2) Detta är det effektiva valet för den som vill få till en förändring. Man riktar kritiken först mot handlarna som inte tagit tag i problemet, trots att de vetat om det. Sedan ger man en skopa av sleven åt konsumenterna som inte satt sig in tillräckligt. Därefter arrangerar man ett seminarium i frågan dit man bjuder in representanter för handeln, konsumenterna (varför inte Konsumentföreningen?), producenterna, transportörerna/logistikerna och avfallsindustrin där man diskuterar problematiken för att ta reda på hur problemet egentligen ser ut. Man ligger på Handelns Utredningsinstitut som får kartlägga problemet, då de har större resurser till förfogande än föreningen. Slutligen tillsätter man en arbetsgrupp som jobbar med problemet.
Vidare kan man instifta ett pris till "Årets Spara" och "Årets Slösa" samt "Årets innovatör" till de som minskat slöseriet mest, minst och på finurligast sätt. Det kan delas ut på någon miljö- eller handelsgala. Sedan kan man tillsammans med Håll Sverige Rent, Hushållningssällskapet, Naturskyddsföreningen eller liknande ta fram en kampanj som informerar konsumenterna om hur de minskar sitt eget slöseri.
Det senare alternativet innebär ett större arbete för Konsumentföreningen, men skulle ge en verklig förbättring och fokuserar på att lösa problemet på den arena där problemet finns. Nämligen i butiken.
Som synes är alternativ 2 det som Konsumentföreningen borde ha valt. Om de inte bara varit mediekåta posörer. (Det kan också vara så att de helt saknat förståelse för hur förändingar kommer till stånd och hur politiska beslut fattas.)
En brasklapp skall dock läggas in. Om den oskyldiga syndabocken (tautologi?) saknar ryggrad och likt Jesus påtar sig all världens synder så kan det hända att man genom alternativ 1 får syndabocken att utföra allt i alternativ 2. Då är man fortfarande en lat posör, men man har i varje fall fått till stånd en förändring (som man sen kan ta äran för i en följetong av nya debattinlägg där man klagar på att syndabocken ändå "gjort för lite för sent").
2010-07-22
Jag var först, staten kom sedan!
För något år sedan skrev jag en uppsats åt Arvid Lindmans fond om politikens nya villkor i en digital värld. (Jag vet, internet kom 1994 och är inget nytt för oss födda efter 1980. Men politiker och tjänstemän är ofta äldre.)
Det är kul att se hur mycket av det jag skrev då blivit verklighet nu.
Den första delen av uppsatsen handlade om hur politiker bör (och inte bör) lagstifta kring internet. Under de senaste åren har debatten om fildelning i stort dött ut. En liten tjänst kallad Spotify har gjort sitt till. Liksom skivbolagens beslut att lägga ut musikvideor på YouTube, där Lady Gagas Bad Romance är den mest visade videon av alla. Och med tjänster som Headweb och Voddler är behovet av illegal fildelning inte lika stort. Summa sumarum: genom att lagstiftare och byråkrater hållit på hanen har marknaden löst många av utmaningarna med den nya tekniken.
Den andra delen i min text handlade om hur myndigheter bör dela med sig av sin information. Stockholms stad beslutade att publicera offentliga handlingar i våras, under borgerlig ledning. Och den 1:a juli trädde PSI-lagen i kraft. Målet med lagen är att myndigheterna ska tillhandahålla all information på nätet i format som gör det möjligt att bygga tjänster kring dem. Klockrent! Jonas Lejon påpekar att det inte gått smärtfritt, men riktningen är rätt.
I den avslutande delen av min uppsats skrev jag om hur partier kan lära sig av Chris Andersons bok Long Tail. I korthet handlar det om att attrahera fler väljare genom att attrahera färre till varje förslag. Karl Sigfrids arbete för ett fritt internet var ett då aktuellt exempel. Sofia Arkelstens engagemang för miljön är ett annat, följ henne på Twitter: moderatmat.
Det är kul att veta att jag såg utvecklingen i förväg. Självklart har jag en del spådomar om hur framtiden kan se ut. De återkommer jag till i ett senare inlägg!
Det är kul att se hur mycket av det jag skrev då blivit verklighet nu.
Den första delen av uppsatsen handlade om hur politiker bör (och inte bör) lagstifta kring internet. Under de senaste åren har debatten om fildelning i stort dött ut. En liten tjänst kallad Spotify har gjort sitt till. Liksom skivbolagens beslut att lägga ut musikvideor på YouTube, där Lady Gagas Bad Romance är den mest visade videon av alla. Och med tjänster som Headweb och Voddler är behovet av illegal fildelning inte lika stort. Summa sumarum: genom att lagstiftare och byråkrater hållit på hanen har marknaden löst många av utmaningarna med den nya tekniken.
Den andra delen i min text handlade om hur myndigheter bör dela med sig av sin information. Stockholms stad beslutade att publicera offentliga handlingar i våras, under borgerlig ledning. Och den 1:a juli trädde PSI-lagen i kraft. Målet med lagen är att myndigheterna ska tillhandahålla all information på nätet i format som gör det möjligt att bygga tjänster kring dem. Klockrent! Jonas Lejon påpekar att det inte gått smärtfritt, men riktningen är rätt.
I den avslutande delen av min uppsats skrev jag om hur partier kan lära sig av Chris Andersons bok Long Tail. I korthet handlar det om att attrahera fler väljare genom att attrahera färre till varje förslag. Karl Sigfrids arbete för ett fritt internet var ett då aktuellt exempel. Sofia Arkelstens engagemang för miljön är ett annat, följ henne på Twitter: moderatmat.
Det är kul att veta att jag såg utvecklingen i förväg. Självklart har jag en del spådomar om hur framtiden kan se ut. De återkommer jag till i ett senare inlägg!
2010-05-26
Förseningsbingo - tidsfördriv för SJ-resenärer
Vi är många som gång på gång utsätter oss för resor med SJ. Stolarna är bekväma, kaffet är gott och personalen är oftast mycket trevlig. Men resan tar nästan utan undantag längre tid än vad som anges på den biljett man betalat grova pengar för.
Jag har under mina år som pendlare och yrkesresenär råkat ut för de mest skiftande orsaker till att tåget anländer efter tidtabell. Det finns konspirationsteorier om att ursäkterna dras ur en tombola placerad hos SJ:s trafikledning i Stockholm.
Konspiration eller ej, förseningarna är här för att stanna. Kan man inte leva utan dem får man leva med dem istället. Därför, käre medresenär, finns här nedan en bingobricka med de vanligaste ursäkterna som tidsfördriv i din tröstlösa väntan!
En spelplan per resa, annars blir det på tok för lätt!
2010-05-23
Tänkte bara säga det
Kollade mina olika mailkonton och kom att tänka på en grej.
Jag jobbar med att sälja mobiltelefoner till privatpersoner och företag.
Jag utbildar i retorik.
Jag studerar medicin. Och har läst statsvetenskap, nationalekonomi samt matematik.
Jag är politiskt aktiv.
Jag jonglerar bra nog för att uppträda.
Specialisering är för insekter, som Robert A. Heinlein påpekade.
2010-04-27
"We didn't start the fire!"
Dagens snackis i något hörn av världen har varit att Tomas Östros gråter krokodiltårar och känner sig stött i kanten. Orsaken är att Mats Odell kallat de Rödgrönas förslag att gödsla kommunerna med pengar för "Tobleronepolitik" eftersom de "tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket."
"Tobleronepolitik" - det är nog det roligaste nålsticket hittills i valrörelsen. I konkurrens med Göran Hägglunds matprogramsliknelse från deras kommundagar.
Eftersom anfall är bästa försvar går socialdemokraterna upp i högvarv. Det ropas om kristna högern, det gråts tårar över kränkningarna och det ursäkter utkrävs.
Så låt oss se hur snövitt Socialdemokraternas track-record är:
Detta är taget ur minnet, så listan är långt ifrån fullständig.
1985
Socialdemokraterna ville väldigt gärna vinna valet. De rekryterade den socialistiske reklamfilmaren (tänk på den logiken en stund) Roy Andersson som filmade en reklamsnutt i bästa halmgubbe-format. Straw man argument kallas debattinlägg som beskriver en nidbild av motståndaren i hopp om att denne ska försvara "halmgubben" som ställts bredvid honom. Så stolta över denna film är de att S lagt upp den på YouTube.
Men nej, det är Odell som ska skämmas för att han började.
2005
SSU har kongress i Linköping och jag beger mig dit för att se hur en sådan går till. Plenumdebattens absurditeter sparar jag till ett annat inlägg. Men i foajén till salen finns ett mörklagt rum där SSU byggt upp ett skräckkabinett med nidbilder på Alliansens ledare. Fredrik Reinfeldt som varulv var den bild som fick störst genomslag.
Men återigen, det är Mats Odell som startat smutskastningen.
2006
En av tjänstemännen på socialdemokraternas partihögkvarter skickade ut mail till redaktioner över hela landet med lögner om Fredrik Reinfeldt i syfte att starta en medial granskning som aldrig skulle ta slut eftersom inget gick att bevisa. Och brist på bevisad oskuld är ju detsamma som skuld.
Men återigen, det är Mats Odell som passerat gränsen.
2008
Den 11 november intervjuas Mona Sahlin av Sveriges Radios Ekotredaktion. Hon beskriver Alliansens arbetslinje som "satanisk". Den förefaller alltså vara satans verk.
Men självklart är det Mats Odell som för in retorik från den kristna högern i USA.
2009
Transportarbetareförbundet lanserar en kampanj där Alliansen karikeras som aliens, utomjordingar, sända till jorden för att förstöra för vanligt folk.
Men återigen, det är Mats Odell som sänkt ribban för det tillåtna, öppnat kranen till avloppet och sänkt nivån i debatten.
Jag avslutar med en sedelärande historia i musikalisk form:
2010-04-07
Kul med förhandling iställt för handel
Något riktigt spännande håller på att hända i Sverige. Fackförbund och arbetsgivare förhandlar just nu om nya löneavtal i snart sagt alla branscher. Ett par miljoner löntagare och många hundra tusen företag runt om i landet påverkas av hur förhandlingarna går.
Och, tänker du, det här händer väl ändå rätt regelbundet?
Nej, säger jag, den här gången finns det en stor skillnad. För första gången sedan det vi kallar "den svenska modellen" infördes är det parterna själva som gör upp om reglerna utan köpta politiker. Det är stort!
Majoriteten av avtalsrörelserna har genomförts med fackets eget parti i regeringsställning. Vid något tillfälle har en borgerlig regering styrt, men inte en så pass sammanhållen eller samkörd regering som denna gång.
Vad innebär det i praktiken?
- Parterna (arbetsgivarna och facket) kan för en gångs skull förhandla på någorlunda lika villkor.
- Facket kan inte hota med att beställa lagstiftning från sin regering om de inte får igenom vissa krav.
- Regeringen kan fokusera på de större frågorna om sysselsättning, istället för en massa käbbel om enskilda avtal i vissa branscher.
Det blir lite mer av en fair fight, liksom!
Och så invändningen "vad menar du med köpta politiker?"
- Socialdemokraterna grundades av fackförbundet LO.
- LO besitter flera tunga poster i partiledningen.
- LO titulerar flera av de folkvalda parlamentarikerna som "sina riksdagsmän".
- LO har i tidigare valrörelser givit socialdemokraterna närmare 500 miljoner kronor i direkt och indirekt stöd till valkampanjerna.
- Tack vare de stora donationerna har de kunnat köpa lagstiftning av regeringen när löneförhandlingarna inte gått deras väg. LAS (sparka kidsen först-lagen) och MBL (facket bestämmer över ditt jobb-lagen) är två exempel.
Så det ska bli kul att se hur lönerörelsen förlöper när ingen av parterna kan köpa sig politiska fördelar!
2010-03-28
Äldre förtjänar bättre forskning!
Idag drog Lars Ohly igång sin valkampanj. I sitt anförande vid valupptakten i Fagersta sträckte han ut en hand till de äldre genom att föreslå äldreomsorgsutvecklingscentrum.
En notis: Det är en vågad strategi att rikta sig till den del av väljarna som ännu minns kommunismens härjningar under förra århundradet!
Förslaget går ut på att inrätta en sorts universitetssjukhus för äldromsorgen. Där ska forskning på ske parallellt med vård av äldre. Jag har försökt hitta information om själva förslaget, men bara funnit en artikel i Expressen. Så kanske är något av de påståenden jag refererar felaktiga.
Men förslaget är konstigt på flera sätt:
1) Lars hävdar att "otympligheten i begreppet motsvaras inte av någon obegriplighet i innebörden". Jo, tyvärr finns det faktiskt otydligheter. Redan idag sker forskning i geriatrik (läran om åldrandets sjukdomar) vid landets universitetssjukhus. Så vad är det som ska tillföras? Hur ska det finansieras? Vem ska ansvara för samordningen? Vilka forskare stödjer förslaget? Har de ens tillfrågats om idéen?
2) Sjukhusen ska bedriva äldrevård. Jag utgår från att de som mejslat fram förslaget har basala kunskaper om svensk sjukvård och därför är medvetna om geriatrikens existens. Därför kan jag bara förstå det som att äldreboenden ska flytta in på sjukhusen. Det är vanskligt eftersom omsorg och vård av äldre är skilda saker. Grovt kan man säga att omsorgen handlar om att understödja en frisk tillvaro och att vården handlar om att bota ett sjukt tillstånd.
3) "Till att börja med ska en handfull sådana centrum byggas runt om i landet". Redan idag bedrivs geriatrisk forskning på (minst) sju olika platser i landet.
4) Tyvärr är forskning om äldre inte något populärt område. Faran med att mäta framgången i antalet platser forskningen bedrivs är att en kritisk massa inte uppstår på någon av platserna. Så ser det till exempel ut inom den statsvetenskapliga forskningen (det bästa exemplet jag kommer att tänka på) där verksamheten är utspridd över snart sagt alla universitet och skogshögskolor. Samlar man kompetensen på några få ställen förenklas utbytet mellan de olika forskargrupperna och nya frågor uppstår när de möts. Enligt statsvetare jag pratat med är det en viktig orsak till att Sverige saknar internationellt intressanta publikationer inom statsvetenskapen.
5) Vid Linköpings Universitet finns NISAL (Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande) som tidigare hade det betydligt enklare namnet Tema Äldre. Känner ingen inom VPk till deras mångåriga och tvärvetenskapliga forskning runt just äldre och åldrande. Hur kommer centrets verksamhet att påverkas om det istället ska delas upp på (minst) fem olika orter i landet?
6) Varken finansiering, organisation eller stöd från de andra i oppositionen finns. Ännu ett vänsterexperiment således.
7) Och den "orättvisa" skillnaden i beskattningen på pensionärer verkar Ohly inte ha berört heller. Då är det bra att Alliansen tagit tag i frågan med en tredje skattesänkning för pensionärer.
En notis: Det är en vågad strategi att rikta sig till den del av väljarna som ännu minns kommunismens härjningar under förra århundradet!
Förslaget går ut på att inrätta en sorts universitetssjukhus för äldromsorgen. Där ska forskning på ske parallellt med vård av äldre. Jag har försökt hitta information om själva förslaget, men bara funnit en artikel i Expressen. Så kanske är något av de påståenden jag refererar felaktiga.
Men förslaget är konstigt på flera sätt:
1) Lars hävdar att "otympligheten i begreppet motsvaras inte av någon obegriplighet i innebörden". Jo, tyvärr finns det faktiskt otydligheter. Redan idag sker forskning i geriatrik (läran om åldrandets sjukdomar) vid landets universitetssjukhus. Så vad är det som ska tillföras? Hur ska det finansieras? Vem ska ansvara för samordningen? Vilka forskare stödjer förslaget? Har de ens tillfrågats om idéen?
2) Sjukhusen ska bedriva äldrevård. Jag utgår från att de som mejslat fram förslaget har basala kunskaper om svensk sjukvård och därför är medvetna om geriatrikens existens. Därför kan jag bara förstå det som att äldreboenden ska flytta in på sjukhusen. Det är vanskligt eftersom omsorg och vård av äldre är skilda saker. Grovt kan man säga att omsorgen handlar om att understödja en frisk tillvaro och att vården handlar om att bota ett sjukt tillstånd.
3) "Till att börja med ska en handfull sådana centrum byggas runt om i landet". Redan idag bedrivs geriatrisk forskning på (minst) sju olika platser i landet.
4) Tyvärr är forskning om äldre inte något populärt område. Faran med att mäta framgången i antalet platser forskningen bedrivs är att en kritisk massa inte uppstår på någon av platserna. Så ser det till exempel ut inom den statsvetenskapliga forskningen (det bästa exemplet jag kommer att tänka på) där verksamheten är utspridd över snart sagt alla universitet och skogshögskolor. Samlar man kompetensen på några få ställen förenklas utbytet mellan de olika forskargrupperna och nya frågor uppstår när de möts. Enligt statsvetare jag pratat med är det en viktig orsak till att Sverige saknar internationellt intressanta publikationer inom statsvetenskapen.
5) Vid Linköpings Universitet finns NISAL (Nationella institutet för forskning om äldre och åldrande) som tidigare hade det betydligt enklare namnet Tema Äldre. Känner ingen inom VPk till deras mångåriga och tvärvetenskapliga forskning runt just äldre och åldrande. Hur kommer centrets verksamhet att påverkas om det istället ska delas upp på (minst) fem olika orter i landet?
6) Varken finansiering, organisation eller stöd från de andra i oppositionen finns. Ännu ett vänsterexperiment således.
7) Och den "orättvisa" skillnaden i beskattningen på pensionärer verkar Ohly inte ha berört heller. Då är det bra att Alliansen tagit tag i frågan med en tredje skattesänkning för pensionärer.
2010-03-10
"We will extend a hand if you wave your fist"?
Det finns mycket att kritisera George W Bush för. Tortyren på Guantanamo, bristande exit-planering vid befrielsen av Irak och stora budgetunderskott. Men han är den människa på jorden som har befriat flest araber från diktatur och för detta bör han hyllas!
Obama hade viss medvind när han tillträdde som president. Change och hope är starka ord uppenbarligen. Men sen dess har han mest valsat runt i klaveret.
Idag skriver SvD:s ledarredaktion om hur Vita Huset ber om ursäkt för att deras utrikesdepartement talat klarspråk om den galna diktatorn Khadaffi.
I sitt inagurational adress sade Obama "we will reach out a hand if you are willing to unclench your fist". Jag rös av njutning när jag hörde den meningen. Poetiskt och tydligt. Tyvärr har resultatet mer blivit along the lines of rubriken på detta inlägg.
Obama har hope och change men verkar sakna balls.
Obama hade viss medvind när han tillträdde som president. Change och hope är starka ord uppenbarligen. Men sen dess har han mest valsat runt i klaveret.
Idag skriver SvD:s ledarredaktion om hur Vita Huset ber om ursäkt för att deras utrikesdepartement talat klarspråk om den galna diktatorn Khadaffi.
I sitt inagurational adress sade Obama "we will reach out a hand if you are willing to unclench your fist". Jag rös av njutning när jag hörde den meningen. Poetiskt och tydligt. Tyvärr har resultatet mer blivit along the lines of rubriken på detta inlägg.
Obama har hope och change men verkar sakna balls.
2010-02-23
Ett slag för jämställdheten. I ansiktet!
Riksdagens hemsida är fantastisk. Där kan man direkt se vem som röstat för/emot vad och läsa debatter i kammaren. Jag har försökt göra samma sak på Europaparlamentets sida... med något mindre framgång. Så vem som röstat för och emot har jag inte lyckats luska ut och jag måste därför skriva att "EU har beslutat", trots att jag vill skriva "parlamentariker X och Y i EU-parlamentet har röstat för och emot".
Idag fick Europas kvinnor en rejäl känga i ansiktet, invirad i jämställdhetens täckmantel. Parlamentets kvinnoutskott röstade för en utökad föräldraledighet. Bra så, att föräldrar kan vara hemma med sina nyfödda barn utan att förlora inkomst eller jobb är rätt grundläggande för en välfärdsstat.
Men samtidigt röstade man för att de första sex veckorna är olibgatoriska för mamman. Det är ju helt tok-nipprigt! Hur tänker de? (Eller vänta, jag inser precis hur de medeltida parlamentarikerna tänker.) Att vänsterpartiets Eva-Britt Svensson som ordförande i utskottet jobbat emot förslaget är bra. Att hon inte lyckats få bort skrivningen är förfärligt.
Som vanligt är frågan inte avgjord. Den ska baxas igenom parlamentet först. Men eftersom parlamentet består av en samling konservativa knökar från det jämställda Italien och det avskristnade Polen (Som Borat skulle sagt: NOT!) lär det ju klubbas igenom utan motstånd annat än från de nordiska parlamentarikerna. Sen ska det klubbas av Ministerrådet där Nyamko Sabuni kommer få ett hästjobb med att stoppa fait accompli.
Att låta föräldrar vara hemma med sina barn är toppen. Att fjättra mammor vid spisen är botten. Tack och godnatt, liksom!
Idag fick Europas kvinnor en rejäl känga i ansiktet, invirad i jämställdhetens täckmantel. Parlamentets kvinnoutskott röstade för en utökad föräldraledighet. Bra så, att föräldrar kan vara hemma med sina nyfödda barn utan att förlora inkomst eller jobb är rätt grundläggande för en välfärdsstat.
Men samtidigt röstade man för att de första sex veckorna är olibgatoriska för mamman. Det är ju helt tok-nipprigt! Hur tänker de? (Eller vänta, jag inser precis hur de medeltida parlamentarikerna tänker.) Att vänsterpartiets Eva-Britt Svensson som ordförande i utskottet jobbat emot förslaget är bra. Att hon inte lyckats få bort skrivningen är förfärligt.
Som vanligt är frågan inte avgjord. Den ska baxas igenom parlamentet först. Men eftersom parlamentet består av en samling konservativa knökar från det jämställda Italien och det avskristnade Polen (Som Borat skulle sagt: NOT!) lär det ju klubbas igenom utan motstånd annat än från de nordiska parlamentarikerna. Sen ska det klubbas av Ministerrådet där Nyamko Sabuni kommer få ett hästjobb med att stoppa fait accompli.
Att låta föräldrar vara hemma med sina barn är toppen. Att fjättra mammor vid spisen är botten. Tack och godnatt, liksom!
Evolutionen är lag! Basta!
Jag blir så trött varje gång jag läser om intelligent design och annan kritik mot Darwins lära. Efter lite resonerande fram och tillbaks kommer de till slutsatsen att det inte finns tillräckliga bevis för evolutionen ännu.
Det senaste exemplet kommer från tre debattörer på Newsmill. Kritiken är densamma som vanligt.
"I ljuset av aktuellt kunnande och analys inom biologiska discipliner står Darwins teori om arternas uppkomst fortfarande obevisad."
Låt oss se hur kritiken låtit genom tiden
Darwins ursprungliga studier publicerades i mitten på 1800-talet. Han kritiserades direkt vid lanseringen. I en debatt mellan Darwins supporter Thomas Huxley och Samuel Wilberforce frågar Wilberforce om Huxley är släkt med aporna på fadern eller moderns sida. Underförstått: Om inte ens denna enkla fråga kan besvaras så är teorin inte mer än fantasier och mer fakta behövs.
Gregor Mendels studier av ärftlighet och genetik publicerades också i mitten av 1800-talet, men föll i glömska till år 1900. Men även Mendel blev kritiserad. Den mest inflytelserika kritiken kommer från Fischer (1936) som avslutar sin artikel med
"Only a succession of publications, the progressive building up of a corpus of scientific work, and the continuous iteration of all new opinions seem sufficient to bring a new discovery into general recognition."
Efter en rad stapplande upptäckter publicerade Watson och Crick 1953 den första modellen av DNA:s dubbelhelix och ett decennium senare förklarades den genetiska kodens uppbyggnad. Därefter har 60 år av genetiska studier visat hur förändringar i gener leder till ärftliga förändringar och hur dessa sedan kan infogas i det evolutionära teoribygget.
Men skeptikerna fortsatte att hävda att det saknas tillräckliga bevis. Läs exempelvis Michael Dentons bok "Evolution - a theory in crisis" från 1986.
Vid millennieskiftet tog så mänskligheten ännu ett enormt kliv framåt. Hela den mänskliga arvsmassan kartlades, bland annat i HUGO-projektet. Vi vet inte vad alla delar betyder, men hela koden finns där att analysera. Innan dess har musens, bananflugan och en liten nematods arvsmassa kartlagts.
Fortfarande återkommer samma kritik. Det finns inte tillräckligt med bevis.
Okej, säger jag, upp till bevis då! Vad mer kräver ni? Vilka ytterligare bevis krävs för att ni ska bli nöjda? Vilka fler resultat behöver ni se? When is enough enough?
Det senaste exemplet kommer från tre debattörer på Newsmill. Kritiken är densamma som vanligt.
"I ljuset av aktuellt kunnande och analys inom biologiska discipliner står Darwins teori om arternas uppkomst fortfarande obevisad."
Låt oss se hur kritiken låtit genom tiden
Darwins ursprungliga studier publicerades i mitten på 1800-talet. Han kritiserades direkt vid lanseringen. I en debatt mellan Darwins supporter Thomas Huxley och Samuel Wilberforce frågar Wilberforce om Huxley är släkt med aporna på fadern eller moderns sida. Underförstått: Om inte ens denna enkla fråga kan besvaras så är teorin inte mer än fantasier och mer fakta behövs.
Gregor Mendels studier av ärftlighet och genetik publicerades också i mitten av 1800-talet, men föll i glömska till år 1900. Men även Mendel blev kritiserad. Den mest inflytelserika kritiken kommer från Fischer (1936) som avslutar sin artikel med
"Only a succession of publications, the progressive building up of a corpus of scientific work, and the continuous iteration of all new opinions seem sufficient to bring a new discovery into general recognition."
Efter en rad stapplande upptäckter publicerade Watson och Crick 1953 den första modellen av DNA:s dubbelhelix och ett decennium senare förklarades den genetiska kodens uppbyggnad. Därefter har 60 år av genetiska studier visat hur förändringar i gener leder till ärftliga förändringar och hur dessa sedan kan infogas i det evolutionära teoribygget.
Men skeptikerna fortsatte att hävda att det saknas tillräckliga bevis. Läs exempelvis Michael Dentons bok "Evolution - a theory in crisis" från 1986.
Vid millennieskiftet tog så mänskligheten ännu ett enormt kliv framåt. Hela den mänskliga arvsmassan kartlades, bland annat i HUGO-projektet. Vi vet inte vad alla delar betyder, men hela koden finns där att analysera. Innan dess har musens, bananflugan och en liten nematods arvsmassa kartlagts.
Fortfarande återkommer samma kritik. Det finns inte tillräckligt med bevis.
Okej, säger jag, upp till bevis då! Vad mer kräver ni? Vilka ytterligare bevis krävs för att ni ska bli nöjda? Vilka fler resultat behöver ni se? When is enough enough?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
