Linköping tar tag mot mobbing

Catharina Rosencrantz är en lokalpolitiker i Linköping som jag har stor respekt för. Hon har skött sitt uppdrag som ordförande i Barn- och ungdomsnämnden i kommunen. Idag rapporterar Corren om hur nämnden kommer ta i med hårdhanskarna mot ungdomar som förstör för sig själva eller sina skolkamrater.

Hon föreslår tre saker som borde varit en självklarhet för länge sedan:
- Ut med elever som förstör för sina skolkamrater och sig själva
- Låt specialister ta itu med mobbare
- Ge elever med särskilda behov extra hjälp

Min egen skolgång var under många år en daglig prövning. Efter mina första sex år i grundskolan hade jag fått en framtand utslagen, fått min cykel saboterad, blivit slagen fler gånger än jag kommer ihåg, fått en innebandyklubba slagen i knävecken så hårt att den bröts och fått mitt självförtroende stukat. Upprepade samtal med mina plågoandar, medling och ännu mer snack med mina och deras föräldrar gav noll resultat. Skolans kraftigaste insats efter allt detta (och mer) var att jag blev flyttad, men att mobbarna fick gå kvar. Vid övergången till högstadiet flyttade hela klassen till Folkunga, några hundra meter från mitt hem. Själv fick jag cykla förbi den skolan och ytterliggare en kilometer till Berzan, där jag inte kände någon eftersom eleverna kom från andra delar av stan. Det är resultatet av Linköpings socialdemokraters flathet mot mobbning och nonchalans mot dess offer.

Två händelser förändrade min situation till det bättre. Det första var att jag flyttade med familjen till USA i ett år när jag skulle börjat sjuan. Den amerikanska skolan skiljde sig på två viktiga punkter mot den svenska. För det första var kunskap häftigt. Vi hade betyg, listor på hur vi låg till i klassen (alla hade ett kodnamn, så vi kunde vara anonyma) och lärarna fanns tillgängliga om man ville läsa extra på eftermiddagarna. För det andra var det nolltolerans mot mobbing och stök. Lärarna hade möjlighet att dela ut kvarsittning. Och alla som slogs skickades till vicerektorn som kunde stänga av eleverna i upp till tre dagar. Tredje avstägningen var automatiskt i två veckor och socialen kopplades in. Mobbning förekom inte. (Jag var med i AV-gruppen och hängde i biblioteket, jag borde veta...) Efter det året kom jag hem med ett förnyat självförtroende och ett stort "häftighetskapital" eftersom jag varit utomlands.

Den andra händelsen som förändrat mitt liv var att jag i ettan på gymnasiet gick med i MUF. Där var det återigen häftigt att kunna saker, att vilja veta mer och att sträva efter att bli bättre. Där hittade jag vänner som tyckte det var okej att tycka annorlunda. Där möttes avvikande åsikter med nyfikenhet och argumentation istället för utfrysning och hån. Genom mitt engagemang har jag blivit mer utåtriktad, vågat ta för mig mer, lärt mig att våga stå för mina åsikter och gått från att vara en osäker kille till att vara en självsäker ung man. Att jag genom MUF också kunnat driva på för att göra kunskap häftigt, införa nolltolerans mot mobbning och att flytta på mobbare istället för offer är bara en stor bonus.

Jag lyckades lyfta mig själv i skosnörena, men alla gör inte det. Och de har lämnats i sticket av sossarna.

Catharina Rosencrantz kommer säkert få kritik från sossarna i kommunen för sina förslag. Jag tycker inte att hon själv ska försöka förklara sina åsikter och försvara sina förslag, de är självklarheter för varje tänkande människa. Istället ska hon be dem ringa mig och berätta för mig att sossarnas politik varit bra. Att bandyklubbor i knävecken är acceptabelt, att spottloskor i nacken är okej och att det var bättre att flytta mig än att flytta mina mobbare. Men det tror jag inte att de tycker och de borde dra den enda logiska slutsatsen av det. Att istället för att kritisera förslagen slå ihop händerna i en applåd för att någon äntligen agerar där de misslyckats.

Blogged with the Flock Browser