Tidigare i somras fick jag ett brev från en bekant. Det innehöll en PowerPoint-presentation om hur många plastkassar som användes varje år, att bara någon procent återvanns. Där fanns även ett par bilder på berg av använda plastkassar och floder som täppts igen av kassar i drivor. Min vän föreslog att Moderaterna skulle ta tag i problemet och göra Linköping till Sveriges första plastkassefria kommun. Flera städer i USA och Storbritannien har redan gjort det.
Att vara först i landet med ett nytt förslag för miljön lät ju kul, men jag ville kolla upp fakta först. Varför har jag aldrig sett plastkasseberg i Sverige? Varför återvinns inte kassarna? Vad händer med dem? Svaren var enkla att finna. Kassarna bränns i sopförbränningsanläggningar som genererar el och fjärrvärme. Minimala utsläpp, effektiv energiutvinning och en glad miljö.
Det finns helt enkelt ingen grund för ett förbud, vilket jag berättade för min kompis. Hans svar blev då att förvisso fanns det inget plastkasseproblem, förvisso skulle förbudet bara innebära problem för medborgarna (t.ex. får man kasta sopor i hink som töms i container om kassar förbjuds, vilket är osanitärt och arbetskrävande), men vi kunde göra det till en
symbolfråga. Som att väljarna skulle bli glada av att vi förbjuder något som inte är skadligt, farligt eller ett problem? Jag sa tvärt nej, det kan aldrig vara rätt att införa ett förbud utan praktisk effekt för att man ska känna sig god och fin.
Alla har dock inte samma starka integritet och bara någon vecka senare hade en folkpartist fått
vittring på det nya förbudsförslaget och den borgerliga (?)
ledarsidan hos Corren slöt upp på symbolhetsarnas sida.
Idag används samma konstiga resonemang om torsk. Miljöpartisten Stefan Arrelid i Norrköping vill
behålla kommunens bojkott av torsk, trots att fiskekvoterna höjts och att det finns mer torsk i Östersjön än på länge. "Vi vill signalera till både allmänheten och regeringen att ta ansvar för miljön och då blir torsken en symbol för det", säger Stefan. Förutom hans konstiga formulering där han verkar tycka att Norrköping ska berätta för såväl väljare som regering hur de bör agera, så är även det övriga resonemanget skumt. Torsken är inte längre hotad, insatsen har lyckats, miljön är räddad.
Symbolfrågor kan vara effektiva, men de måste fylla en funktion. Att sänka bolagsskatten är ett exempel. Det är inte en reform som påverkar enormt många enormt mycket, men det visar att regeringen tar förtagarnas roll i samhället på allvar. Samma sak med en könsneutral äktenskapsbalk, direkt påverkar den bara de människor som vill leva i tvåsamhet med någon av samma kön. Men när den röstas igenom i höst så kommer den sända en kraftfullt budskap om att kärlek är någonting underbart mellan två människor och ingenting som politker eller byråkrater ska lägga sig i. Skillnaden mellan dessa symbolfrågor och de två jag klagat på ovan är att även om dess effekter är begränsade så skadar de i varje fall inte någon.
På MUF:s kansli fanns länge en skylt där det stod "Obs! Nytt förbud!" som en gliring åt socialister i allmänhet. En symbolfråga är en fråga som, oavsett hur liten den är, visar viktiga detaljer i ens ideologi. Ett förbud är aldrig en bra symbol, särskilt inte när det gör skada istället för nytta.